Jag är född i Somalia och bodde under min barndom och ungdomstid även i Egypten och Kenya.
Jag åkte som ung flicka från Somalia för att studera medicin till Sovjetunionen. När Sovjetunionen gick bitar, kunde studierna inte fortsätta. Under samma tidpunkt var Somalia i våldets grepp. Drömmen om att utbilda mig till gynekolog förblev en dröm. I Finland började jag om: att lära mig språk och yrkesstudera. Jag hittade snabbt en roll i det finska samhället och finländsk medborgare har jag varit sedan år 1998.
Jag har avlagt närvårdarexamen år 1995 och utexaminerades som barnmorska år 2002. I mitt slutarbete undersökte jag invandrarkvinnors erfarenheter vid förlossningar, speciellt förlossningsdepressioner.
På sistone har jag verkat som närvårdare och barnmorska på huvudstadregionen. Jag håller fortfarande täta kontakter till Somalia och jag har varit där bl.a. i samband med ett skolprojekt för flickor och en kampanj för barnvaccinering.
I riksdagsvalen 2007 var jag invandrarnas röstmagnet. I riksdagsvalen 2007 var jag med nästan 4200 röster endast några få röster från en riksdagsplats. Jag har suttit fem perioder som ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, nu verkar jag som vice-medlem.
Jag har verkat i delegationen mot rasism och varit ordförande för invandrarkvinnornas mångkulturella förening Waabari, suppleant i Helsingfors socialnämnd 2000-2003, medlem i hälsovårdsnämnden 1997-2003, viceordförande för Östra social- och hälsovårdsavdelningen 1997-2003 och suppleant i jämställdhetsutskottet 2004-2008. Nu är jag medlem på idrotts avdelningen.
På fritiden har jag sysslat jag bl.a. med teater – jag har uppträtt i Teatteri Raivoisien Ruusujen Kassandra – gruppen år 2001. Till mina fritidsintressen hör också matlagning. Mycket av min tid går åt att vara vårdgivare till min tonårsdotter.
Jag har efter en lång och bra utbildning samt ett ordenligt studielån blivit tvungen att pröva på den hårda verkligheten som snuttjobbare.
Jag bor i Norra Helsingfors och har tre barn.
Min åsikt om:
BASSERVICE MÅSTE FÅS I TID
Helsingfors har på grund av statliga beslut tvingats att spara orimligt mycket. Inom hälsovården har fokus under de senaste åren legat på besparingar och inte på utveckling av tjänster. Särskilt tydligt märks detta i brister i organisering av äldrevården och vården av mentala patienter samt personalbrist inom primärhälsovården och specialsjukvården.
Lågavlönandes boendekostnader måste ses över och kopplas ihop med reformer så att det finns tillräckligt av löneinkomsterna kvar att leva för. Det är mot allt sunt förnuft att närvårdarstödet och minsta moderskapspenningen är mycket mindre än arbetslösersättningen.
De åldringar som bor hemma måste stödas tillräckligt. Under de kommande årtiondena är minnesstörningar och demenspatienter en stor utmaning för social- och hälsovården. Vid vård av äldre måste man följa etiska råd och kriterier för en god vårdkvalitet.
För upprätthålla välfärdsstaten måste skatterna vara rätt riktade. De svagares välfärd är alltid de starkares ansvar. I Finland har inkomst- och hälsoskillnaderna ökat. Före politiska beslut måste en tillräcklig värdediskussion föras! Ekonomiska värden räcker inte som grund för att fatta beslut.
FAMILJER MÅSTE STÖDAS FÖR KLARA AV VARDAGEN
Behovet av barnskydd växer alarmerande i stora städer. Det är ett tecken på att marginaliseringen ökar. Nu måste det satsas pengar på människor och förebyggande! Ett bra socialt arbete hjälper hälsovården, skolan och arbetet för mental hälsa. Tidiga insatser är det bästa. Hur kan en person som sjuk, handikappad eller lider av mentala problem försvara sina egna rättigheter? Mänskligheten måste upprätthållas till slutet.
Inom barndagvården har det allt för länge stirrats på siffror och beläggningsgrader. Nu måste man se på vad en god småbarnsfostran betyder: det måste finnas tillräckligt personal och den bör inte bytas för ofta. I en utredning kom man fram till att hälften daghemmens ledning har funderat på att byta yrke– det berättar att något allvarligt är fel.
Barnbidraget måste höjas och betalas till 18 års ålder. Varför skära ned förmåner för barn, familjer och de som har det sämre ställt?
Vi ökar toleransen! Diskriminering skall inte ske på grund av ras, kön, ålder, religiös syn eller social ställning. Vi hjälper människor att klara sig, inte att bli utslagna! Särskilt förebyggande av de ungas utslagning är allas vårt gemensamma intresse!
KOLLEKTIVTRAFIKENS ORGANISATION ÄR HUVUDSTADSREGIONENS VIKTIGASTE MILJÖFRÅGA
Det som oroar mig är den svaga utvecklingen av kollektivtrafiken, även om den i Finland är världens bäst organiserade. Biljettpriserna höjs kontinuerligt och på detta sätt kör man ned användningen av kollektivtrafiken. Genom dessa beslut ökar trängseln, utsläppen och uppvärmningen av klimatet. Om vi vill lyckas med att förbättra, måste vi ställa klara mål för att minska utsläppen och öka de åtgärder som främjar miljön
FÖR ATT PRODUCERA TJÄNSTER BEHÖVS ETT REGIONALT SAMARBETE
Det har debatterats om servicestrukturreformerna – är det möjligt att utveckla tjänster i en god riktning? Många undrar dock på vilka grunder kommunens tjänster rangordnas och försvinner närservicen eller förbättras den? Viktigt är att behålla basservicen och fokusera på att utveckla kvaliteten i samarbete över kommungränserna.
Kriterierna för högkvalitativa tjänster är främst tillgänglighet, närhet och kundorientering. Dagliga tjänster som dagvård, skolor, hälsovårdscentraler och kollektivtrafiken borde vara nära familjer och motsvara kundernas önskningar. När kommunen själv producerar den viktigaste basservicen, kan den bättre försäkra sig om den långsiktiga utvecklingen och kommuninvånarnas jämlika behandling. Närhet till service och kvalitet och en fungerande kollektivtrafik räddar oss. Den offentliga servicens utbud över kommungränserna bör förverkligas förnuftigt och i krävande vårdsituationer behövs särskild kompetens. Om kommunen blir tvungen att köpa tjänster, är det billigaste alternativet knappast det som är av den högsta kvaliteten.
INVANDRARE BEHÖVER BÅDE SITT MODERSMÅL OCH FINSKA
Invandrare har samma behov som alla andra. Så länge som basservicen fungerar, har alla en möjlighet att använda den. För invandrare är det viktigt att även erbjuda tjänster på deras modersmål. Här finns bra erfarenheter, åtminstone från hälsovården och dagvården.
För barnen är hemspråket viktigt för hela identiteten. Ett barn som kan sitt eget modersmål, lär sig även andra språk bra. Därför behövs hemspråk och de undervisande lärarnas roll i skolan måste förbättras.
För vuxna invandrare är det viktigt att de har en möjlighet att lära sig finska, att få vänner i Finland och möjlighet till utbildning och arbetsplats.
INVANDRARE BEHÖVER MÖJLIGHET TILL ARBETE OCH EN BRA VARDAG
Invandrare och deras kunskaper är också nyttiga för samhället. Det är ett slöseri med talang när invandrarläkare arbetar som städare på samma gång som det finns läkarbrist i Finland. Ifall invandrare som har satsat på utbildning och offrat mycket för att komma fram ändå inte får en arbetsplats, kommer det ta bort hoppet av andra. För andra finns det då ingen entusiasm att studera och försöka.
Det avgörande är att familjen får stöd, att invandrare accepteras och får en reell chans. Här kan det hjälpa med kvotering vid utbildning och på arbetsmarknaden. Det är viktigt att invandrarna är jämlika medlemmar i samhället. I skolor är det viktigt att hjälpa invandrarbarn att få vänner och att det ordnas möten för föräldrarna.
Särskilda behov finns naturligtvis och det måste beaktas. Integrering i samhället lyckas inte med tvång. Tolerans betyder inte att man prisar etnisk mångfald vid firandet av FN-dagen. Tolerans börjar i vardagen.