Välfärd­sområ­des­pro­gram­met 2022: Fun­ge­ran­de social- och häl­sovårdst­jäns­ter för al­la, in­te för de få

Den kommande reformen är en historiskt stor förändring av den finska social- och hälsovården. Reformen kommer att genomföras för att säkerställa snabbare tillgång till vård och bättre tjänster för människor på ett mer jämlikt sätt överallt i Finland. I framtiden kommer ansvaret för all social- och hälsovård att ligga regionalt hos endast en aktör, välfärdsområdet.

Som ett resultat av reformen kan tjänsterna organiseras på ett sådant sätt att människor inte längre behöver springa mellan olika organisationer och från en kö till en annan. Tjänsterna måste fokusera på de anställdas varaktighet och oavbrutna kundrelationer. Som ett resultat av reformen kan mer resurser riktas till förebyggande, samt grundläggande tjänster som erbjuds av multiprofessionella team i vård- och omsorgscentraler. Personalen utbildas för att möta patienterna individuellt och för att ta hänsyn till olika minoriteters behov. För vänstern är huvudsyftet med hela reformen att sätta människan i centrum för social- och hälsovården och att öka jämlikheten mellan människor.

Att stärka de lokala tjänsterna är ett av Vänsterförbundets viktigaste mål på välfärdsområdena. Social- och hälsovårdstjänster måste organiseras nära människan, inte centraliseras till stora enheter eller stora orter. Den språkliga tillgången till tjänster måste beaktas i enlighet med regionernas behov. På tvåspråkiga välfärdsområden försäkras tjänster på båda nationella språken. På samernas hemområde erbjuds tjänster på de samiska språken.

Lokala tjänster som är viktiga för vardagslivet, såsom rådgivningsbyråer, social- och hälsovårdscentraler samt socialtjänstboenden, måste även i fortsättningen finnas nära. Tjänsterna i glesbygden kommer att stärkas till exempel med hjälp av kringvandrande professionella och digitala medel. På samma sätt kan specialistkunskaper och hantering av ovanligare problem ordnas med hjälp av professionella som kommer på plats då och då. På så sätt kan tjänster som kräver särskild sakkunskap också föras till de orter där de för närvarande inte finns. Sådana tjänster omfattar till exempel läkartjänster eller fysioterapeuter som är specialiserade på behandling av personer med funktionsnedsättning, långtidssjuka eller äldre.

Ett av huvudmålen för reformen av social- och hälsovården måste vara att stärka det sociala arbetets roll och status. Utöver hälso- och sjukvårdstjänster tas socialtjänsten till social- och hälsovårdscentraler så att människor får hjälp och stöd för sina problem snabbt och med låg tröskel. Sociala tjänster måste vara åtkomliga, tillgängliga och inkluderande. Servicen ska vara lätt att hitta, och det ska vara så enkelt som möjligt att söka sig till dem. Alla tjänster måste se till att det finns tillräcklig sakkunskap och tillräckliga resurser för att möta och hjälpa offer för våld i hemmet, sexuellt våld och utnyttjande.

Finland upplever för närvarande en arbetskraftskris inom hälso- och sjukvården. Behovet av tjänster kommer att öka i takt med att befolkningen blir allt äldre. Samtidigt kommer tiotusentals yrkesverksamma inom social- och hälsovården att gå i pension. Bristen på arbetskraft måste åtgärdas genom att fler utbildas för att arbeta inom vården. Problemen kommer dock inte att lösas endast genom att öka möjligheterna till utbildning, dessutom måste arbetsförhållanden och lönerna för yrkesverksamma inom social- och hälsovårdssektorn förbättras. Som arbetsgivare måste varje välfärdsområde omedelbart upprätta en handlingsplan som identifierar rekryteringsbehov och beskriver konkreta åtgärder för att förtydliga arbetsfördelningen mellan yrkesverksamma, utveckla arbetsprocesser och förbättra arbetsförhållanden- och -villkor. Det här arbetet måste utföras tillsammans med fackföreningarna inom sektorn.

Välfärdsområdena kommer att vara en av de största arbetsgivarna i regionerna och man måste se till att de också är de bästa arbetsgivarna. Det måste säkerställas att arbetsvillkoren är konkurrenskraftiga. Det ofrivilliga avbrottet i anställningarna och det ofrivillinga deltidsarbetet måste stoppas. Vi måste få ett slut på att driva social- och hälsovårdssektorn med övertidsarbete. Utveckling av karriärvägar ska erbjudas för arbetstagare, kompetensbevarande och fortbildning uppmuntras och specialiserad kompetens måste ersättas på lämpligt sätt. Vikariesystemet måste utvecklas för att säkerställa att personalen är tillräcklig i alla situationer.

Förändringar kräver en god förvaltningskultur. Resurser måste användas för att minska den psykiska och fysiska belastningen på personalen. Företagshälsovården måste involveras mer i arbetet med att stödja arbetstagarnas förmåga att klara sig.

Social- och hälsovårdsanställda belastas med oetiska förfaranden och överträdelser inom sektorn. Det måste säkerställas att anställda inom den offentliga, privata och tredje sektorn har kanaler för att rapportera missförhållanden som de upptäcker utan rädsla för att förlora sina arbeten och andra negativa konsekvenser.

Mentalvården behöver fler tjänster som kan erbjudas snabbt och med låg tröskel, och som det går att få utan remiss. Enkel tillgång till vård för patienten och gör det lättare att söka hjälp innan situationen blir allvarlig.

Det finns stora brister i synnerhet i mentalvården för barn och unga samt för de som är utanför arbetslivet. Mentalvårdspersonal måste vara en del avskolor och läroanstalter. Skolorna ska ha tillräckligt med olika tjänster som utförs av en psykolog, en kurator och en psykiatrisk sjukskötare för att kunna erbjuda hjälp med en låg tröskel.

Alla social- och hälsovårdscentraler måste erbjuda grundläggande expertis och tjänster inom vård av psykisk hälsa. Grundläggande tjänster för psykisk hälsa kommer att genomföras i enlighet med initiativet för terapigaranti. Behovet av vård bedöms då omedelbart när en person söker hjälp, och psykosocial vård och stöd påbörjas inom en månad efter bedömningen av vårdbehovet.

Tjänsterna måste byggas ur de behövandes perspektiv, och övergången mellan tjänsterna måste vara flexibel och snabb. Välfärdsområdena ska upprätta en behandlingsplan för vård av psykisk hälsa och missbruk som även omfattar behandling av spelskador. Missbruk får inte utgöra ett hinder för tillgången till mentalvård. Både rehabiliterings- och boendetjänster måste vara tillgängliga för alla som behöver dem. Ett centrum för självmordsförebyggande kommer att inrättas inom varje välfärdsområde.

Tjänster för missbrukare måste vara lätta att hitta. Tillgången till dem måste vara så enkel och obehindrad som möjligt. Stigmatiseringen i samband med missbruk och användning av tjänster för missbrukare måste motarbetas genom utbildning för alla yrkesverksamma inom social- och hälsovården. De anhöriga till personer med psykisk ohälsa och missbruksproblem måste också erbjudas hjälp. Boende för personer med missbruksproblem måste ordnas på ett sådant sätt att missbruket inte leder till hemlöshet, och att bli av med missbruket inte är ett villkor för att få bostad. Förebyggande missbruksarbete ska utföras i samarbete med kommunerna.

Barnfamiljers tjänster måste utvecklas i en riktning som stöder familjerna på lång sikt. Detta uppnås bäst genom modellen med familjecentrum, som samlar barnfamiljernas tjänster i en enda enhet. På så sätt kan föräldrarna få stöd från sina barns tidiga barndom till deras tonår.

Hemhjälp och annan praktisk vardagshjälp förebygger föräldrars utmattning. Dessa tjänster måste vara tillgängliga kostnadsfritt för alla som behöver dem. Avgiftsfria och rättidiga tjänster samt förebyggande och kompletterande utkomststöd är viktiga verktyg för att minska fattigdomen bland barnfamiljer.

Välfärdsområdena ska skapa samarbetsorgan med kommunerna. Med hjälp av dem säkerställs ett friktionsfritt samarbete mellan välfärdsområden och kommunala tjänster. Tjänster för barn och ungdomar, såsom elev- och studerandevård, måste även i fortsättningen finnas i barns och ungdomars vardagsmiljö, det vill säga i daghem, skolor och läroanstalter.

Det bästa sättet att begränsa de ökande utgifterna för barnskyddet är att förebygga problemen. Det innebär att investera i stöd i ett tidigt skede, i socialt arbete för vuxna, tjänster för missbrukare och personer med psykisk ohälsa samt att förebygga våld i nära relationer.

Barnskyddet måste kunna försäkra barns rättigheter. För att garantera klienternas säkerhet måste socialarbetaren inom barnskyddet ha högst 25 barn på sitt ansvar. Välfärdsområdena måste investera tillräckligt i arbetsomständigheter och löner för att kunna rekrytera arbetstagare som stannar i sitt arbete. Välfärdsområdena måste investera i att rekrytera och stödja fosterfamiljer. Välfärdsområdena måste öka sina egna barnskyddsenheter.

Tröskeln för familjeplanering ska sänkas. Välfärdsområdet ska erbjuda avgiftsfria preventivmedel för personer under 25 år och för dem som har fött barn inom ett år samt för klienter inom missbrukstjänster, oavsett ålder.

Missförhållanden inom äldrevården är ett allvarligt människorättsproblem och en skam för det finska samhället. Tomma löften räcker inte för att garantera människovärdig vård och omsorg för de äldre.

Antalet anställda ska stå i förhållande till de boendes behov och arbetstagarnas välbefinnande, både på vårdhem och i hemmet. Välfärdsområdena måste se till att det finns tillräckligt med vårdare på dygnsvårdsenheter och att kvaliteten på hemvården förbättras. Rehabilitering i hemmet, fritidsaktiviteter, friluftsliv och vid behov läkarbesök i hemmet ska ingå i utbudet av vårdtjänster. Hemtjänsten måste organiseras så att vårdarna har tid att verkligen möta de äldre och så att principen om egenvård förverkligas. Den äldre måste själv kunna bestämma när hemtjänsten inte längre är en tillräcklig vårdform för hen och hen behöver mer vård.

Äldre människor med låga inkomster måste frigöras från de avgifter som begränsar användningen av hälsovårdsbesök, munhälsovård och hemvård.

Närståendevårdare tar hand om sin närstående på grund av en skada, sjukdom eller annan orsak. För att försäkra närståendevårdares ork måste välfärdsområdena satsa på högklassig service som stöder närstående- och familjevård. Genom att erbjuda mångsidiga vikarierande vårdsystem kan man uppmuntra närståendevårdare att hålla den semester de har rätt till och stöda deras förmåga att klara sig. Fostervård kan till exempel ges i vårdmottagarens eget hem. Budgetrestriktionerna på välfärdsområdet får inte begränsa stödet till närståendevårdare, utan stöd måste alltid ges när det behövs. Stödtjänsterna måste genomföras efter närståendevårdsfamiljens behov.

Välfärdsområdena måste informera sina invånare om möjligheterna att fungera som närståendevårdare så att alla kan få lagstadgat stöd och lagstadgade tjänster. Stödnivån för närståendevård bör höjas och kriterierna för att bevilja stöd och belöningsnivåerna bör harmoniseras. Närståendevårdares tillgång till kommunala eller regionala förtroendeuppdrag måste förbättras genom vikariearrangemang.

Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning har tillgång till social- och hälsovårdstjänster för alla invånare. De faciliteter som används av välfärdsområdena och de tjänster och det stöd de erbjuder måste vara inkluderande, obehindrade och åtkomliga.

Rätten för självbestämmande är grunden för handikappolitiken. En person med funktionsnedsättning måste själv kunna bestämma hur hen ska vårdas. En person med funktionsnedsättning och hens familjemedlemmar måste kunna delta i den beslutsprocess som berör dem. En person med funktionsnedsättning och hens familj måste också rådfrågas i frågor och tjänster som rör dem. Information på klarspråk om vilka tjänster som finns samt hur och varifrån man kan få dem ska finnas för personer med funktionsnedsättning och deras närstående. I välfärdsområdena ska det finnas skilda experter som vid behov kan ge råd på klarspråk åt personer med funktionsnedsättning samt deras familjer.

För att kunna garantera att färdtjänsterna och personlig assistans räcker till och fungerar är det viktigt att stärka självbestämmanderätten hos personer med funktionsnedsättning och möjligheterna att bestämma om till exempel sin egen fritid. Rekryteringen och företagshälsovård av personliga assistenter måste förbättras. Livslånga tjänster för personer med funktionsnedsättning konkurrensutsätts inte inom välfärdsområdena. En person med funktionsnedsättning ska själv kunna bestämma om var och med vem hen bor. Välfärdsområdena bör använda konsekvensbedömningar för funktionsnedsättning och samarbeta med organisationer för funktionsnedsatta personer och patientorganisationer.

Du bör kunna träffa en hälsocentralsläkare eller annan hälsovårdspersonal vid behov inom en vecka – utan kostnad. Välfärdsområdena måste genomföra en sju dagars vårdgaranti för all primärvård. Vårdcentralernas resurser måste ökas både för icke-brådskande vård och akutvård, så att den gemensamma jouren kan inrikta sig på behandling av patienter som behöver akutvård samt patienter i nödläge. Kommunen ska erbjuda tillgång till icke-brådskande vård för så kallade papperslösa personer.

Offentliga tandvårdsresurser behöver ökas för att förkorta köerna. Det måste säkerställas att människor lättare får tillgång till de specialiserade medicinska tjänster de behöver.

Trots avgiftstak belastar social-och hälsovårdens patientavgifter speciellt dem som har låga inkomster. Över 400 000 patientavgifter inom social- och hälsovården hamnar i utsökning varje år. Välfärdsområdena ska sänka patientavgifterna från nuläget och dessutom tillämpa möjligheten inom lagstiftningen att sänka eller återkalla patientavgifter då det är oskäligt med tanke på kundens ekonomiska situation. Hälsovårdscentralens avgifter ska slopas. Privata inkassoföretag bör inte användas för att inkassera patientavgifter.

Välfärdsområdena har en skyldighet att garantera tjänster för sina invånare under alla omständigheter. Storskalig outsourcing i kommuner och sjukvårdsdistrikt, till exempel inom äldreomsorg och inom handikapp- och mentalvården, måste bemötas genom ökad produktion av offentliga tjänster.
Outsourcing och bolagisering av tjänster har lett till försämrade arbetsvillkor och löner för de anställda.
Outsourcingavtal skapar extra kostnader. Det kostar att både ingå i och övervaka avtal. Dessutom utbetalas vinster till ägare. Många företag tagit ut vinster från hälso- och sjukvård genom att använda skatteparadis.

Välfärdsområdena kan behöva komplettera sina egna tjänster med tjänster som erbjuds av till exempel organisationer, kooperativ eller privata företag. I synnerhet på föreningsfältet och i kooperativ har många aktörer sådan kännedom om service för specialgrupper som välfärdsområdena nödvändigtvis inte har. Denna know-how måste identifieras och användas.

Vi måste få hjälp snabbt när nöden är som störst. Räddningstjänstens servicenivå och snabb tillgång till hjälp måste säkerställas inom alla välfärdsområden. Dessutom måste man se till att samarbetet mellan akutvård och sjukhus fungerar. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att se till att förstavårdare och räddningspersonal klarar av att arbeta under hela sitt yrkesverksamma liv samt åt säkerheten på arbetsplatsen.

Driftförhållandena för avtalsbrandkårer ska säkerställas och samarbete mellan dessa och räddningstjänsten ska utvecklas. Beslutet om servicenivå ska baseras på en noggrann riskbedömning. Förutom klimatkrisen kommer befolkningens åldrande också att öka utmaningarna i räddningstjänsterna, och dessa utmaningar måste man förbereda sig för i välfärdsområdena. Räddningstjänstens tyngdpunkt bör också inriktas mer på riskhantering och förebyggande åtgärder.

En av de viktigaste uppgifterna för de nya välfärdsområdena är att se till att människor, icke-statliga organisationer och kommuner kan delta i beslutsfattande och beredning av ärenden inom välfärdsområdet. Människor som behöver tjänster och deras anhöriga måste ges möjlighet att påverka utvecklingen av tjänster, och de måste rådfrågas redan under förberedelserna av beslut. Förutom lagstadgade handikapp- och åldersråd och ungdomsråd finns ett behov av deltagande ledarskap, boenderåd, erfarenhetsexperter, digitala påverkansplattformar och andra verktyg för deltagande för boende. De måste genomföras obehindrat och vara tillgängliga.

Social- och hälsovårdstjänster inom välfärdsområdena har mycket gemensamt med till exempel kommunernas småbarnspedagogik, utbildning, ungdomsarbete, arbetsförmedling, bostadsplanering och främjande av välbefinnande och hälsa. Dessa korsningar måste identifieras redan från början och fungerande samarbetsformer måste inrättas. Samarbete med icke-statliga organisationer är också viktigt. Organisationers volontärarbete värdesätts och dess betydelse som komplement till tjänster erkänns också genom att stödja organisationers verksamhet ekonomiskt.

Främjande av välbefinnande och hälsa kommer att vara en gemensam uppgift för kommuner, organisationer, välfärdsområden och staten. Välståndsområdena samordnar samarbetet. Samarbetet och områdets egen verksamhet måste få tillräckliga resurser, både när det gäller personal och finansiering. Förebyggande åtgärder måste ses som en investering som minskar framtida sjuklighet och sociala problem.

Det måste finnas beredskap inför klimat- och och sociala tjänsterna, räddningstjänsterna och hälso- och sjukvårdstjänsternas funktion måste garanteras. Välfärdsområden kan bekämpa klimatförändringar, föroreningar och förluster i naturen genom sin egen verksamhet: genom miljövänlig upphandling, undvikande av slöseri med material, energi- och ellösningar med låga utsläpp, minskning av centralisering av tjänster och därmed resor, effektiv avfallshantering och återvinning samt utbildning av personalen.

Social- och hälsovård i välfärdsområdena ska ta i bruk principen om konstens procentandel, enligt vilken en procent av projektbudgeten kommer att användas för kulturella och konstnärliga upphandlingar. Upphandling gynnar lokala aktörer. Kulturens närvaro inom social- och hälsovården främjas också systematiskt i samarbete med kommunerna.

En social- och hälsovård som tillgodoser invånarnas behov kräver att staten tar sitt ansvar. Områdenas verksamhetsförutsättningar ska tryggas. Staten måste säkerställa tillräckliga ekonomiska resurser, tillgång till utbildad personal och lagstiftning som skyddar invånarnas rättigheter. Dessutom måste staten säkerställa informationssystemens enhetlighet, kvalitet och säkerhet. Välfärdsområdenas självständighet får inte begränsas eller verksamhet undergrävas med alltför detaljerade statliga bestämmelser.

Riksdagen kommer senare att besluta om införandet av en regional skatt. En regional skatt på välfärdsområdena är nödvändig för att se till att beslutanderätten inte undgår invånarna i områdena och deras valda representanter. Utan rätt till skatt står välfärdsområdena under full ledning av finansministeriet och social- och hälsovårdsministeriet. I detta fall är beslutsmakten och handlingsutrymmet för de i välfärdsområdesvalen valda beslutsfattarna mycket begränsade. Huvudansvaret för finansieringen av social- och hälsovårdstjänster måste dock ligga kvar hos staten även i framtiden.