Kommunerna ansvarar för ett brett utbud av tjänster som människor möter i sin vardag nästan dagligen. Kommunerna har ett starkt självstyre och därmed prövningsrätt när det gäller att besluta hur de ska organisera sina uppgifter, producera sina tjänster och planera sin ekonomi. Även om kommunerna inte längre ansvarar för social-, hälso- och räddningstjänsterna är välfärdsområdena deras viktigaste partner när det gäller att främja medborgarnas välbefinnande, hälsa och säkerhet. Resurser för specialundervisning, stödundervisning, små grupper och specialskolor måste garanteras i kommunerna på alla utbildningsnivåer från och med småbarnspedagogiken.

Reformen av välfärdsområdena har lett till en betydande minskning av kommunernas utgifter och inkomster, eftersom social-, hälsovårds- och räddningstjänsterna har överförts till välfärdsområdena. Med undantag för koefficienten för främjande av hälsa och välfärd (HYTE-koefficienten), som infördes som grund för statsfinansieringen, har kommunerna ett litet inflytande på de statsandelar de får, men genom att bedriva ett långsiktigt och övergripande arbete för att främja hälsa och välfärd kan de påverka sina egna utgifter.

I en föränderlig värld måste kommunerna kunna samarbeta närmare med andra kommuner och den tredje sektorn för att tillhandahålla tjänster. Genom ett starkt samarbete mellan kommunerna kan man undvika att knappa resurser används för överlappande arbete med grannkommunerna, liksom eventuella nedskärningar i servicenivåer eller påtvingade köp av tjänster. Frivilliga sammanslagningar kan också vara en möjlighet för att trygga de kommunala tjänsterna.

Barnen är vår framtid. Småbarnspedagogiken är en investering som bidrar till hela samhällets välbefinnande genom barnen och familjerna. Varje barn har rätt till småbarnspedagogik av hög kvalitet, oberoende av familjens livssituation.

Småbarnspedagogiken ska vara tillgänglig på ett heltäckande sätt i hela kommunen. Kommunerna ska se till att familjer i olika livssituationer kan ha en smidig vardag genom att erbjuda småbarnspedagogik av hög kvalitet och se till att det finns tillräckligt med skiftvård inom småbarnspedagogiken. Personaldimensioneringen ska baseras på 3+1-modellen, som innebär att så många grupper eller enheter som möjligt anställer en fjärde arbetstagare med lämplig kompetens och utbildning utöver det lagstadgade minimiantalet på tre. Det måste finnas tillräckligt med egen personal för att säkerställa att uppfyllandet av dimensioneringen inte är beroende av tillgången till vikarier. Det är viktigt att det finns flera fasta vuxna i barnens vardag. På ett bra daghem arbetar en rad olika yrkesgrupper med olika bakgrund, som alla spelar en betydelsefull roll för att tillhandahålla småbarnspedagogik av hög kvalitet. En förutsättning för en god småbarnspedagogik är att man sörjer för personalens avlöning och välbefinnande i arbetet. Branschens fortbildning och offentlig finansiering för den måste säkras.

Småbarnspedagogiken ska i regel tillhandahållas av kommunen. Det måste finnas ett tak för mängden privat produktion och en gräns för servicesedlar. En okontrollerad tillväxt av privat småbarnspedagogik leder lätt till kvalitetsskillnader inom kommunen och till ännu större lönegropar på grund av sämre kollektivavtal i denna kvinnodominerade sektor som lider av arbetskraftsbrist. Trots förbud mot diskriminering kan den privata sektorn välja barn genom öppettider, extra avgifter och utbudet av stöd för lärande, vilket påskyndar segregationen. Kommunernas egen produktion är en investering i den lokala ekonomin. På så sätt går inte vinsterna förlorade till utländska investerare i multinationella företag. Det är ett långsiktigt mål för Vänsterpartiet att förbjuda vinstdrivande verksamhet inom småbarnspedagogiken.

Det är viktigt att barngrupperna inom småbarnspedagogiken bildas på ett sätt som stöder barnens tillväxt, utveckling och lärande. Små daghem som är i drift får inte läggas ned och slås samman till större enheter av enbart ekonomiska skäl. Det viktigaste är att garantera fungerande och tillräckligt stora lokaler och gårdar samt små gruppstorlekar. På så sätt säkerställs att personalen kan erbjuda småbarnspedagogik av hög kvalitet och tillgodose varje barns behov. Varje daghem ska ha en egen jämställdhets- och likabehandlingsplan och personalen ska utbildas i mångfaldskompetens. Småbarnspedagogiken ska vara genusmedveten och kommunerna ska ordna den utbildning som behövs.

Småbarnspedagogiken ska ha ett nära samarbete med familjen och särskilt med barnrådgivningen för att stödja barnets sunda och säkra tillväxt och utveckling samt föräldraskapet. Om det uppstår oro måste stöd och tjänster tillhandahållas i rätt tid och enligt individuella behov.

Den grundläggande utbildningen måste stärkas för att säkerställa att varje barn och ungdom har tillräckliga grundläggande kunskaper och färdigheter och är tillräckligt förberedd för övergången till utbildning på andra stadiet. Detta förutsätter att den grundläggande utbildningens resurser stärks så att alla elever har full tillgång till stöd för lärande och tillväxt. Kommunerna ska förse eleverna med digital pedagogisk utrustning. Användningen av ens egna digitala enheter bör inte vara standarden i grundutbildningen.

Både elever och skolpersonal har rätt till en trygg, hälsosam och tillgänglig lärmiljö. Mobbning och våld måste bekämpas och stöd ges till både förövarna och våldsoffren. Anonyma rapporteringskanaler för barn och ungdomar om mobbning, trakasserier, diskriminering och våld måste främjas. Stöd för lärande ska garanteras alla elever i behov av det.

Gruppstorlekarna i grundskolan ska vara inlärningsvänliga och mindre än i nuläget. Kommunerna ska se till att det finns tillräckligt många behöriga lärare, studiehandledare och speciallärare i grupperna. Lärarna i den förberedande undervisningen ska ha tillräckliga specialkompetens. Kommunerna ska ordna den förberedande undervisningen i grupper på 8–10 elever och fortsätta att ge eleverna språkstöd när de går vidare till den grundläggande utbildningen.

Rätten till en närskola ska tryggas även i glesbygden. Kommunerna ska se till att de lokaler som används för undervisning är hälsosamma, säkra och tillgängliga. Tillgången till elevvård och skolhälsovård måste förbättras.

Den totala mängden intensifierad undervisning ska hållas på en rimlig nivå och tillhandahållas jämlikt till alla. Intensifierad undervisning får inte användas som grund för klassindelning. För att minska segregationen i bostadsområdena och öka jämlikheten i utbildningen måste kommunerna se över tillgången till intensifierade klasser, såsom idrotts-, språk- och musikklasser, så att det faktiskt är möjligt för alla att delta i dem. Lika tillgång till valfria ämnen måste också säkerställas i hela kommunen. Kommunerna ska utarbeta och genomföra handlingsplaner för att främja jämlikhet i utbildningen. Finlandsmodellen för hobbyverksamhet ska utnyttjas för att öka utbudet av hobbyer i kommunerna. Kommunerna ska ordna skolskjuts för barn som bor växelvis hos sina föräldrar från båda hemmen. Flerspråkiga elever i den grundläggande utbildningen ska också erbjudas möjlighet att lära sig sitt modersmål på sitt eget språk. Skolor och bibliotek ska skaffa läromedel och skönlitteratur som även språkliga minoriteter kan låna. Distansundervisning kan också användas för modersmålsundervisning på eget språk, t.ex. genom landskapsmässigt samarbete.

Den grundläggande konstundervisningen ska vara tillgänglig i hela landet för alla, oavsett bakgrund. Kommunerna ska se till att urvalskriterierna gör det möjligt för personer med olika bakgrund att bli antagna till studier och att personer i alla åldrar kan påbörja den grundläggande konstundervisningen. Den grundläggande konstundervisningen ska omfatta tillgång till låneinstrument och möjlighet till flexibla terminsavgifter med hänsyn till ekonomiska omständigheter.

Avgifterna för morgon- och eftermiddagsverksamhet ska sänkas och vid behov göras tillgängliga för elever i årskurserna 1-4. Barn i skolåldern äter ofta inte frukost hemma och detta påverkar direkt deras förmåga att orka och koncentrera sig. Målsättningen är därför att införa gratis frukost och mellanmål i alla skolor. Under skolornas sommarlov ska det ordnas gratis parkmåltider för barn i skolåldern.

Genusmedvetenhet och ett intersektionellt förhållningssätt är särskilt viktigt i elevhandledningen, så att elever inte styrs i en viss riktning på grund av sin sociala klass eller etniska bakgrund. Sexualundervisningen behöver stärkas på alla utbildningsnivåer. Förutom preventivmedelsundervisning måste vikten av samtycke, självbestämmanderätt och njutning betonas. Sexualundervisningen ska ta hänsyn till mångfalden av kön, relationer och sexualitet. Utbildningen ska ha ett förhållningssätt som motsätter sig diskriminering och hat mot sexuella minoriteter och könsminoriteter.

Med de växande kompetenskraven i arbetslivet är utbildning på andra stadiet en nödvändighet för alla unga människor idag. Det är kommunernas uppgift att se till att utbildningen på andra stadiet är avgiftsfri även i framtiden. Det måste finnas tillräckliga resurser för elev- och studerandevård. Unga måste ha tillgång till mentalvårds- och missbrukartjänster.

Ett tillräckligt utbud av närundervisning av hög kvalitet är ett viktigt sätt att säkerställa utbildningens kvalitet. Man måste också trygga resurserna för lärandestöd för studerande på andra stadiet som behöver det. I regel ska utbildningen på andra stadiet vara belägen tillräckligt nära eleverna för att undvika behovet av att flytta till en annan ort. Kommunerna ska också främja samarbetet mellan gymnasier och yrkesläroanstalter, till exempel genom att erbjuda studerande möjlighet att avlägga studiehelheter vid en annan läroanstalt på andra stadiet.

Tillräckliga resurser för utbildningen på andra stadiet måste tryggas. Det är viktigt att utveckla och förbättra lärandestödet för både unga och vuxna studerande, att förbättra styrningen av yrkesutbildningen så att den bättre svarar mot regionernas behov och att göra finansieringssystemet mer förutsägbart och transparent. Det finns ett behov av att öka möjligheterna för studerande att hitta praktikplatser och läroavtalsplatser hos lokala organisationer och företag, samt hos kommunernas och välfärdsområdenas tjänster.

Fungerande små läroanstalter ska inte läggas ned och slås samman till större enheter enbart för att spara på kostnaderna. Det viktigaste är att garantera funktionella och tillräckligt stora lokaler och små gruppstorlekar. Särskilt stöd måste erbjudas till ungdomar som behöver det. Det särskilda stödet i läroanstalter på andra stadiet måste tilldelas tillräckliga resurser och vara multiprofessionellt. Antalet speciallärare, yrkeshandledare och skolgångshandledare i utbildningsområdena måste ökas för att garantera stöd. Unga som får krävande särskilt stöd ska också erbjudas möjlighet att utbilda sig inom så många olika områden som möjligt.

Yrkesläroanstalter, gymnasier och högskolor ska säkerställa tillräcklig mångfald och flexibilitet när det gäller studiemöjligheter för att möjliggöra studier trots begränsningar. Möjligheterna till hybrid- och distansstudier måste garanteras för att ge studerande lika möjligheter. Läroanstalterna måste ha specialiserad personal som kan ge studiehandledning till studerande med funktionsnedsättning. Läroanstalter, kommuner och välfärdsområden ska stödja praktikplatser för studerande med särskilda behov genom att tillhandahålla platser och nödvändigt stöd under praktikperioden. Studerande med funktionsnedsättning måste informeras om möjligheten att studera med rehabiliteringsstöd.

I takt med att handledande utbildning blir alltmer utbredd måste dess både tillgänglighet och kvalitet tryggas i hela landet. Tillgången till handledande utbildning måste garanteras alla som vill delta. Resurserna för handledande utbildning måste ökas för elever med särskilda behov.

Det måste skapas flexibla vägar från andra stadiet till högskolorna, som ansvarar för att tillgodose regionens kompetensbehov och säkerställa dess livskraft. Alla gymnasieelever ska ha lika möjligheter att avlägga högskolestudier under sin studietid. Varje gymnasieelev ska erbjudas en valfri PRAO-period, som kan ägnas åt att utforska arbetslivet eller högre utbildning. Tillräckliga resurser för studiehandledning måste säkerställas. Det måste finnas minst en heltidsanställd handledare per 150 studerande. Det måste säkerställas att varje studerande på andra stadiet har möjlighet att välja tryckt material istället för digitalt material. En tillräckligt bred helhet av gymnasiekurser ska tryggas.

Fritt bildningsarbete, inklusive medborgarinstitut, folkhögskolor, arbetarinstitut och sommaruniversitet, studiecentraler och idrottsutbildningscentrar, är den viktigaste icke arbetsrelaterade utbildningsformen för människor utanför examensinriktade studier. Bildning är ett värde i sig och viktig för att möjliggöra integration, kompetensutveckling och välbefinnande. Verksamheten vid institut för fritt bildningsarbete måste tryggas på både kommunal nivå och landskapsnivå, och det måste säkerställas att kursavgifterna förblir rimliga och inte höjs varje år.

Läroanstalterna för fritt bildningsarbete ska vara genuint tillgängliga och åtkomliga. Kommunerna måste trygga resurserna för det fria bildningsarbetet. Utbildning, resurstilldelning, tillgänglighet och rimliga anpassningar måste säkerställa att kommuninvånare som behöver särskilt stöd kan delta i full utsträckning. Användningen av Kaikukortet och studiesedlar i kommunerna ska utvidgas för att garantera lägre avgifter eller gratis deltagande för dem som behöver det.

Människor i olika åldrar behöver olika slags stöd när det gäller digitala färdigheter, men var och en har rätt att utveckla de färdigheter de behöver. Förutom kurser i digital kompetens behövs det mer digital fadderverksamhet mellan generationer och stöd för kamratlärande bland kommuninvånarna. Man bör se till att kommuninvånarna har tillräckliga färdigheter och tillgång till viktiga onlinetjänster.

Möjligheten att delta i grundläggande utbildning för vuxna ska garanteras för alla som vill det. Kommuninvånarnas kompetens omfattar även språkkunskaper för att klara av vardagen och hantera vardagliga frågor på den plats där man bor. Alla kommuninvånare måste garanteras rätten att studera de språk som har officiell status i deras kommun. Studier i minoritetsspråk, såsom samiska, teckenspråk, karelska och romani, ska stödjas.

Konst och kultur stärker och upprätthåller nationens identitet och gemenskapskänsla samt upprätthåller och stöder individens psykiska hälsa, välbefinnande och livskvalitet. Finland har rikligt med levande konst, rik på innehåll och kvalitet, och kommunerna har en viktig roll att spela för att stödja den när staten skär ner på kulturfinansieringen. Det ska säkerställas att det finns lämpliga lokaler, tillräckligt med ekonomiskt stöd och bland annat försäljnings- och hyresstrukturer för dem som arbetar inom konstens fria fält. Samtidigt måste man se till att konstnärens arbete ersätts i enlighet med god arvodespraxis och att till exempel den i sig önskvärda gratis konsten inte grundar sig på en professionell konstnärs gratis arbete. Dessutom ska det finnas arbets- och projektstipendier för kulturaktörer på det fria fältet och kommunen ska aktivt underlätta samarbetet mellan kulturaktörer och stadens serviceområden. Kommunerna och välfärdsområdena kan också anställa konstnärer direkt.

När det gäller landskapens kulturinstitutioner måste man se till att de ekonomiska resurserna även möjliggör besök och mindre produktioner för att garantera mångfald. Museernas ekonomi måste ta hänsyn till utställningsavgifter. Biljettpriserna måste stödja kulturens tillgänglighet. Kulturtjänster ska vid behov tillhandahållas på sociala eller ekonomiska grunder med Kaikukortet som ska införas i alla kommuner och välfärdsområden. Ett mångsidigt utbud av kulturaktiviteter måste också ses som en del av grunden för kommuninvånarnas välbefinnande. Kulturverksamhet och bibliotek måste också vara lokala tjänster. Biblioteksbussar ska till exempel användas som kulturrum och mötesplatser.

Kommunerna och välfärdsområdena ska ta fram ett principprogram för offentlig konst, som bland annat bör innehålla en policy om att en kommun eller ett välfärdsområde ska lägga minst 1 procent av de totala kostnaderna för offentliga byggnationer på konst. Kommunerna ska systematiskt tillämpa procentprincipen på allt offentligt byggande som ett sätt att föra konst och kultur närmare kommuninvånarnas dagliga liv. Kommunerna ska beställa arbete inom konst- och kultursektorn som avlönat arbete, via genuina arbetsandelslag eller genom att beställa arbetet från ett företag med FO-nummer.

Människor från särskilda grupper, som teckenspråkiga personer, personer med funktionsnedsättning och samer, ska också ha rätt att göra saker själva och att njuta av kultur och konst. Till exempel måste teaterföreställningar och annan konst på teckenspråk finnas tillgänglig utanför storstäderna. Kommunerna ska stödja konst och kultur som skapas av personer med funktionsnedsättning.

Ungdomsarbetet har de bästa förutsättningarna för att effektivt främja välbefinnande och hälsa samt stödja ungdomarnas tillväxt, självständighet och gemenskap. Ungdomsarbetet ska motsvara ungdomarnas behov och de professionella ungdomsarbetarnas närvaro ska i synnerhet riktas till arbete med ungdomar som inte deltar i någon annan ledd verksamhet eller hobby. Kommunerna ska satsa på digitalt och mobilt ungdomsarbete, särskilt i skolorna. I ungdomsarbetet måste man beakta ungdomarnas mångfald och behoven hos ungdomar med olika bakgrund. Ungdomsarbetet ska vara genusmedvetet och stödja jämställdhet, jämlikhet och demokratifostran.

Kommunerna måste göra det möjligt för ungdomsorganisationer att verka genom både ekonomiskt och operativt stöd och arbeta i starkt partnerskap med andra instanser som arbetar med ungdomar. Kommunerna måste säkra finansiering för uppsökande ungdomsverksamhet och ungdomsverkstäder och integrera dem i det övergripande servicesystemet. Ungdomsfullmäktiges och ungdomsrepresentanternas deltagande och roll måste stärkas och de måste involveras mer i beslutsfattandet, särskilt i frågor som rör ungdomar.

För regnbågsungdomar ska det ordnas regnbågsspecifikt och regnbågssensitivt ungdomsarbete som stöder deras välbefinnande och ökar deras delaktighet i alla tjänster för unga.

De finländska städerna ska vara hållbara och livskraftiga. Urbaniseringen är ett globalt fenomen, där människor flyttar från den glesbebodda landsbygden till tillväxtcentra för att söka arbete och utbildning. Redan nu bor 70 procent av finländarna i städer eller deras utvecklingsområden. I bästa fall erbjuder städerna sina invånare klimatvänliga bostäder, arbetsplatser och utbildningsmöjligheter, mångsidig kultur samt hobby- och idrottsmöjligheter.

Utmaningarna med den snabba urbaniseringen ska bemötas genom att satsa på byggande runt smidiga kollektivtrafikförbindelser. Framgångsrik stads- och transportplanering garanterar att dagliga resor inom staden till arbete, skola eller hobbyer inte kräver bil. Genom att bygga tätare nära kollektivtrafiken bevarar vi också natur- och rekreationsområden. Det måste byggas tillräckligt med nya bostäder till rimliga priser för att förhindra att bostadspriserna skenar iväg okontrollerat. Ojämlikhet mellan olika stadsdelar ska avvecklas och förebyggas genom att bygga ett varierat utbud av bostäder i varje stadsdel och genom att investera i kvaliteten på lokala skolor och i stadsdelarnas trivsel. Grundläggande tjänster måste finnas i närheten och vara tillgängliga med kollektivtrafiken. Tillgängligheten måste förbättras så att både bostäder och offentliga utrymmen är tillgängliga för alla. En åldrande befolkning ökar behovet av att investera i tillgängliga bostäder.

Den snabba urbaniseringen har lett till att glesbefolkade kranskommuner, särskilt kring landskapscentrum, har drabbats av befolkningsminskning. Trots den förändrade situationen är det viktigt att både nationellt och lokalt beslutsfattande siktar på att även i områden med mindre befolkning stödja livskraften, kvaliteten på tjänsterna och möjligheterna till ett gott liv för invånarna. Genom att samarbete skapar vi förutsättningar för levande städer och landsbygd med hänsyn till regionernas särdrag.

Kommunens planläggnings- och markanvändningspolitik främjar och reglerar byggande som samtidigt tjänar invånarna, näringslivet och samhället. Kommunal planläggning och reglering av markanvändning och byggande måste göra det till norm att minimera utsläppen av växthusgaser, skydda kolsänkor och biologisk mångfald samt anpassa sig till klimatförändringarna genom åtgärder såsom rikliga grönområden, trädbestånd, förbättrad dagvattenhantering och träbyggande. Stadsutvecklingen bör stödja gröna tak och installation av solpaneler på taken till flervåningshus. I stora offentliga byggprojekt måste kommunen ansvara för att övervaka både kostnaderna och kvaliteten på byggandet.

Att bygga i trä är en klimatsmart och hälsosam byggmetod. Medan produktionskedjorna för cement och stål genererar betydande utsläpp, binder träbyggnation koldioxid och är ett hälsosamt alternativ med tanke på inomhusluften. Den offentliga sektorn måste bli en föregångare när det gäller användningen av trä och andra byggmaterial med låga koldioxidutsläpp. Användningen av grönytefaktorn, t.ex. gröna tak, i planeringsprocesser måste främjas. Fler grönområden, t.ex. trädbevuxna innergårdar, bör införas, särskilt på daghems- och skolgårdar.

Byggandet står för mer än 20% av utsläppen under en byggnads livscykel. Att gynna äldre byggnadsbestånd kan minska utsläppen från den byggda miljön. När en byggnad närmar sig slutet av sin livscykel måste möjligheten att förlänga dess livscykel bedömas. Att föredra det gamla byggnadsbeståndet framför rivning och nybyggnation kan minska utsläppen från den byggda miljön. Enbart kostnadseffektivitet bör inte vara en tillräcklig motivering för rivning, förutsatt att renovering är tekniskt genomförbart. Om rivning ändå är nödvändig, ska det i samband med rivningslovet göras en rivningsutredning med tanke på återvinningen av byggavfall. Det måste bli möjligt att bevilja ARA-borgen för lån till renoveringsarbeten i bostadsaktiebolag.

I synnerhet på tillväxtorter är uthyrning den bästa metoden för att överlåta tomter. I synnerhet i områden där markvärdet ökar måste tomter i princip behållas i kommunens ägo, bland annat genom tillräckliga markförvärv för framtiden. I glesbygdsområden med många egnahemshus kan kommunen dock ha större nytta av att sälja tomter än att hyra ut dem.

Kommunerna bör bygga tillgängliga idrottsutrymmen, parker, lekplatser och friluftsområden, inklusive lokala motionsställen. Förutsättningarna för specialiserad och tillämpad motion måste också säkerställas. Kommunerna ska se till att alla kommuninvånare har tillgång till stränder och vattendrag i kommunen. Kommunerna ska se till att de officiella badplatserna är trivsamma och säkra och förbättra tillgången till vinterbadplatser.

De höga boendekostnaderna påverkar särskilt låginkomsttagares och hyresgästers utkomst. Det skapar också ojämlikhet i bostadsvalen, eftersom långa pendlingsresor minskar livskvaliteten och välbefinnandet för hela familjen och minskar föräldrarnas möjlighet att vara närvarande i sina barns liv.

Alla måste ha rätt att välja var, hur och med vem de ska bo, oavsett inkomst eller funktionsförmåga. För att göra detta möjligt måste vi bygga hyres-, bostadsrätts- och ägarbostäder i alla stadsdelar och se till att det byggs bostäder till rimliga priser överallt. Införandet av en hyresbroms bör undersökas. I områden med höga boendekostnader ska minst 40 procent av den nya bostadsproduktionen vara ARA-producerad. Om ARA-produktionen inte räcker till för att öka utbudet av bostäder till rimliga priser, ska kommunerna öka sin egen produktion av ägarbostäder.

För att minska segregationen av bostadsområdena planeras ARA-projekt vid planeringen av kompletteringsbyggande även i områden där välståndet är koncentrerat. Rimliga priser på bostäderna kan främjas genom att ändra på parkeringsplatsernas byggbestämmelser så att de bättre stöder billöshet. För närvarande betalar varje hyresgäst för parkeringsplatserna i en byggnad som en del av sina boendekostnader.

Kommunerna måste möjliggöra bostadslösningar till rimligt pris i kommuncentra, även i glesbygdsområden. Äldre människor vill ofta bo nära tjänsterna, men boendekostnaderna är ofta ett problem. Utmaningen förvärras av att priserna på egnahemshus, särskilt i glesbygden, har sjunkit så lågt att det inte är möjligt att köpa en ägarbostad i kommuncentrum med försäljningsintäkterna. Kommunerna och välfärdsområdet ska utarbeta en gemensam plan för invånargrupper med stort servicebehov, så att de kan samordna boendelösningar och tjänster. Gemenskapsboende ska stödjas.

Tjänster för bostadslösa måste ta hänsyn till behoven hos olika grupper, såsom ungdomar eller kvinnor, och natthärbärgen måste vara säkra för alla. Bostadslöshet ska utplånas genom att se till att det finns tillräckligt med stödbostäder för alla som behöver det och genom att säkerställa tillgång till missbruks- och mentalvårdstjänster. Bostadslöshet förebyggs också genom omfattande boenderådgivning och ett tillräckligt utbud av bostäder till rimligt pris.

Trafiken står för en femtedel av Finlands klimatutsläpp, varav personbilstrafiken står för mer än hälften. Utsläppen från trafiken ska åtminstone halveras före utgången av 2030. Förutom att minska utsläppen måste trafiklösningarna förbättra människornas vardag i hela Finland.

Kollektivtrafiklösningar är nyckeln till att minska trafikutsläppen och förbättra kommuninvånarnas livskvalitet. Det främsta sättet att skapa rörlighet för alla är genom en tillgänglig och fungerande kollektivtrafik, inklusive anropsstyrd trafik och servicetrafik. Vi måste investera i smidiga spårförbindelser och avstå från bussar som drivs med fossila bränslen. För att öka användningen av kollektivtrafik för interkommunala transporter måste uppmärksamhet ägnas åt effektiva anslutningar och förbindelserutter.

Samtidigt som elektrifieringen av biltrafiken minskar utsläppen från personbilar är det önskvärt att minska bilanvändningen i städerna, eftersom det förbättrar säkerheten och trivsamheten i de offentliga utrymmena och ger plats till andra färdsätt och grönområden. Kollektivtrafiknätet måste vara tillräckligt omfattande för att möjliggöra ett bilfritt liv. Kollektivtrafik, anropsstyrd trafik och gemensamma transporter ska ordnas i mån av möjlighet och enligt behov i glesbygdsområden. Kommunerna bör experimentera med anropstrafik mellan byarna och delade transporter.

Vänsterförbundets mål är att kollektivtrafiken ska vara så förmånlig som möjligt i hela Finland. Kollektivtrafiken ska i fråga om biljettpriserna vara ett billigare alternativ än bilägande och den ska vara tillgänglig oberoende av inkomstnivå, ålder, hälsa eller funktionsnedsättning. Avgiftsfri kollektivtrafik ska prövas i lokaltrafiken.

Alla kommuner ska ta fram ett program för att främja gång och cykling. Gång och cykling är de transportsätt som ska föredras vid planering av nya områden. I stadskärnorna bör gågator samt cykelvägar och cykelfält byggas ut. Cykling ska främjas på regional nivå genom att bygga huvudleder för cykeltrafik som är tydligt åtskilda från den övriga trafiken. Vintercykling ska främjas genom att utveckla vinterunderhållsmetoder för cykelleder och prioritera snöröjning av cykel- och gångbanor vintertid. Den fysiska aktiviteten av barn och ungdomar ska främjas genom att säkerställa säker tillgång till grundskolan med cykel där avståndet till skolan tillåter. Tillräckligt stora kommuner ska införa ett lånecykelsystem för att öka cyklingen.

Det är viktigt att så mycket som möjligt av den nödvändiga personbilstrafiken görs el- och gasdriven för att minska utsläppen. I dagens läge är systemen fragmenterade och ofullständiga. Kommunerna utarbetar en plan för att bygga ut tanknings- och laddningsnätverket och inleda ett anbudsförfarande. Ett sammanhängande och omfattande laddningsnätverk möjliggör en ökad användning av dessa färdsätt. Samåkning bör stödjas genom parkeringsplanering och laddningsstationer. Kommunens och välfärdsområdets tjänstebilar kan öppnas upp för delad användning när de inte används för tjänsteutövning.

Alla kommuner i Finland ska sträva efter noll klimatutsläpp senast 2035 och därefter klimatnegativitet. Dessutom ska kommunerna utarbeta lokala program för anpassning till klimatförändringarna för att förbereda sig för de förändringar som klimatförändringarna medför, såsom extrema väderfenomen. Allt beslutsfattande måste ta hänsyn till verksamhetens klimatpåverkan, förhindra att klimatförändringen fortskrider och värna om den biologiska mångfalden.

Skyddad mark och skog är ett av de viktigaste sätten att värna om den biologiska mångfalden. Kommunala skogar ska skötas på ett ekologiskt hållbart sätt som främjar biologisk mångfald, kolbindning och rekreationsmöjligheter, i regel med kontinuerlig beståndsvård, antingen plock- eller luckhuggning. I kommunala skogar är kalhuggning endast en godtagbar lösning i undantagsfall. Skyddet av de kommunala skogarna måste intensifieras i enlighet med lokala naturskyddsnätverk och naturutredningar. Tillräckliga resurser bör avsättas för underhåll av naturreservat och återställande av skyddade områden. Vid planeringen måste hänsyn tas till naturvärdena och tillräckliga ekologiska korridorer för säker förflyttning av djur från en plats till en annan. Den biologiska mångfalden ska värnas om genom att tillämpa principerna för kontrollerad vildvuxenhet i kommunernas naturvård och tillhandahålla den vegetation som pollinatörerna behöver. På landsbygden måste man se till att traditionella biotoper återställs för att öka den biologiska mångfalden och skydda de organismer som är beroende av dem.

För att tillgodose djurens rättigheter och bekämpa klimatförändringen måste det ske en övergång till användning av växtbaserade produkter vid anskaffning och tillhandahållande av offentlig matservice. Deras andel måste öka till minst 50 procent av upphandlingen. Kommunerna måste öka medvetenheten för att minska matsvinnet. Kommunerna ska organisera försäljning av överblivna portioner från läroanstalter och arbetsplatscatering. Kommunerna måste införa övervakningssystem för matavfall som gör det möjligt att skapa strategier för att minska på avfallet och informerade åtgärder inom offentliga institutioner för att minimera matavfallet med studerandenas hjälp.

Tillsynsveterinärernas kapacitet att utföra tillsynsarbete måste förbättras. Det ska säkerställas att veterinärtjänsterna förblir rimligt prissatta. Ett gemensamt organ för djurskyddsaktörer, inklusive djurskyddsorganisationer, polisen och det lokala djurskyddet, ska inrättas. Kommunerna ska ansvara för infångande och transport av herrelösa djur som påträffas i naturen och för kostnaderna för detta. Kommunerna ska tillhandahålla en räddningstjänst för vilda djur för att säkerställa att ett sjukt, skadat eller på annat sätt hjälplöst vilt djur får lämplig vård.

Livskraften hos vandrande fiskbestånd ska förbättras genom att återställa forsar i mån av möjlighet och bygga fiskvägar runt vattenkraftverk. Vattenkraftverk med lägre kapacitet kan demonteras för att förbättra fiskvägar och återställa djurlivet. Kraftverk som tas ur drift bör i första hand monteras ned och om möjligt ska området återställas till sitt ursprungliga naturliga tillstånd.

Kommunerna kommer att ta över ansvaret för offentlig arbetskraftsservice och företagstjänster från och med 2025. Kommunerna måste på ett effektivt sätt kunna samordna sysselsättningstjänsterna, kommunala utbildningstjänster och kommunal näringspolitik. Det är förnuftigt och humant att kommunerna främjar rehabilitering, sysselsättning och utbildning av arbetslösa arbetssökande. Kommunerna måste se till att tillgången till och kvaliteten på sysselsättningstjänsterna förbättras genom reformen.

Kommunerna ska satsa på att öka arbetsmarknadspolitiska utbildningar och frivilliga studier med arbetslöshetsförmåner. Studiemöjligheter bör marknadsföras öppet och arbetslösa bör uppmuntras att studera. Arbetskraftstjänsternas förmåga att vägleda de arbetslösa till lämpliga studier bör utvecklas.

Kommunerna måste ha ett nära samarbete med sina lokala yrkesutbildningsanordnare i reformen av arbets- och närings- samt integrationstjänsterna. Det behövs också ett nära samarbete med välfärdsområdena för att säkerställa att arbetslösa arbetssökande får de social- och hälsovårdstjänster som de behöver för att stärka sin arbetsförmåga. Bland arbetslösa arbetssökande är det nödvändigt att identifiera dem som söker arbete trots att de inte är arbetsföra, och att underlätta deras pensionering och hänvisning till lämpliga social- och hälsovårdstjänster.

Kommunerna måste stödja sysselsättningen av partiellt arbetsföra, personer med funktionsnedsättning och minoriteter och tillhandahålla flexibla lösningar för att tillgodose sina egna arbetskraftsbehov och bära sitt ansvar som offentliga aktörer. Sysselsättningsarbetet måste ske i ett starkt partnerskap med organisationer och deras expertis måste utnyttjas fullt ut.

Invandrarnas kompetens och kompetenspotential måste beaktas fullt ut när kommunerna söker nya medarbetare, allt från manuellt arbete till specialistjobb. Integration, sysselsättning och språkinlärning är viktiga sätt att engagera invandrare i samhället. Om integrationstjänsterna är framgångsrika sträcker de sig över alla kommunala tjänster. Integrationstjänster och språkkurser måste också garanteras dem som står utanför arbetslivet.

Kommunerna måste tillsammans med det lokala näringslivet och universiteten kunna identifiera de vitalitetspolitiska prioriteringar som säkerställer att invånarna kan fortsätta att njuta av ett bra vardagsliv i framtiden. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de möjligheter som en rättvis grön omställning av näringslivet erbjuder.

Företagsrådgivningen i kommunen måste stärkas för att säkerställa att de som planerar att inleda eller utöka företagsverksamhet får det stöd de behöver. Genom en upphandlingsstrategi och transparenta upphandlingar kan kommunen också göra det möjligt för lokala företag, ensamföretagare och småföretag att delta i offentliga upphandlingar.

Kommuner och välfärdsområden behöver stödja instanser som anställer personer som har svårigheter att sysselsätta sig, samt att anställa dem själva. Kommuner och välfärdsområden bör pröva att införa kvoter för personer med funktionsnedsättning.

Välfärdsområdena ansvarar för att ordna social-, hälsovårds- och räddningstjänsterna inom sitt område. Även om ansvaret för dessa tjänster tydligt ligger hos välfärdsområdena, har kommunerna också en viktig roll när det gäller att främja välfärden, hälsan och säkerheten av invånarna i området genom sina egna tjänster. Tillhandahållandet av tjänster är avgörande för att säkerställa tjänsternas kvalitet och tillgänglighet samt rättigheterna, arbetshälsan och avlöningen av de arbetstagare som tillhandahåller dem.

De folkvalda ledamöterna i välfärdsområdesfullmäktige står inför stora utmaningar när det gäller att förena otillräcklig statlig finansiering med regioninvånarnas växande servicebehov. Utgångspunkten måste för närvarande vara att staten ska se till att välfärdsområdena får tillräcklig finansiering. Tjänsterna måste baseras på det rådande behovet och de måste kunna tillgodose förändrade servicebehov i framtiden. För närvarande görs det drastiska nedskärningar i välfärdsområdenas finansiering. Kraftiga nedskärningar i en situation där välfärdsområdena kämpar med stora underskott är en omöjlig ekvation som hotar att försätta dem i kris och tvinga dem att skära ned på tjänsterna. Investeringsregleringen, som är intimt förknippad med de extra fullmakterna att uppta lån, måste också korrigeras för att möjliggöra investeringar som är nödvändiga för välfärdsområdena, såsom nya lokaler eller ambulanser. Regeringen bör vara beredd att ge extra finansiering till områden som behöver det. Skyldigheten att täcka underskottet måste också förlängas till fyra år och välfärdsområdesindexet göras mer realistiskt. Välfärdsområdena måste ges beskattningsrätt.

Eftersom välfärdsområdena inte har någon beskattningsrätt, består deras intäkter förutom av statliga bidrag även, och i synnerhet, av kundavgifter. Trots avgiftstaket är kundavgifterna särskilt betungande för låginkomsttagare, vilket är anledningen till att över 400 000 kundavgifter inom social- och hälsovården går till utmätning varje år. Välfärdsområdena måste inte bara sänka kundavgifterna, utan också utnyttja den lagstadgade möjligheten att sänka eller avstå från dem om de försätter kunden i en orättvis situation. Hälsocentralsavgifter ska avskaffas helt och hållet. Privata indrivningsbolag ska inte användas för att driva in kundavgifter. Det ska vara lätt att ansöka om lättnader i avgifterna och avgiftsbefrielse och praxisen ska vara tydlig och tillgänglig för alla låginkomsttagare.

Välfärdsområdena ska ha ett nära samarbete med samarbetsområdena för att dela med sig av bästa praxis och policyer. Det är också meningsfullt att ha ett nära samarbete mellan samarbetsområdena, till exempel när det gäller upphandling och stödtjänster samt vissa särskilda tjänster.

Primärvårdens effektivitet är en av nyckelfrågorna för att hälso- och sjukvårdssystemet ska fungera. Tjänsterna måste vara tillgängliga, antingen som närtjänster, som mobila tjänster eller på distans, med hänsyn till områdets och invånarnas särdrag. Möjligheterna som digitaliseringen och e-tjänster medför ska i högre grad utnyttjas i tjänsterna och för olika kundgrupper. Välfärdsområdena ska erbjuda digitalt stöd för att säkerställa välfungerande distanstjänster. Välfärdsområdenas kommunikation ska vara tillgänglig och ske via flera kanaler och på flera språk, t.ex. teckenspråk och klarspråk.

Alla måste ha tillgång till en hälsocentralläkare eller annan lämplig social- eller hälsovårdspersonal kostnadsfritt inom en vecka efter kontakt. Välfärdsområdena ska sträva efter att införa en vårdgaranti på sju dagar inom hela primärvården. Primärvårdens resurser måste stärkas för att säkerställa att människor får den vård de behöver så tidigt som möjligt. Detta kommer att bidra till att minska belastningen på akutsjukvården och specialsjukvården. Papperslösas tillgång till akutvård måste säkerställas.

Nedskärningen och centraliseringen av närtjänster kommer att innebära ökade resekostnader såväl för samhället som för människor som bor utanför stadskärnorna, eftersom alla tjänster inte kan tillhandahållas digitalt. Resekostnaderna kan leda till att låginkomsttagare inte får tillgång till vård eller tvingas göra avkall på andra grundläggande behov. Välfärdsområdena måste därför se till att de negativa konsekvenserna för människor som bor i avlägsna områden, särskilt barn och andra utsatta grupper, bedöms och minimeras när beslut fattas om servicenätet.

Specialsjukvårdstjänster måste vara flexibelt tillgängliga även annars än som närtjänster på sjukhusen. Det ska vara lättare att komma till gynekologen via den offentliga hälso- och sjukvården. Framför allt bör poliklinikernas expertis utnyttjas i större utsträckning inom primärvården. Jourhavande sjukhus måste vara rimligt tillgängliga för allmänheten, och alltför långa avstånd får inte utgöra ett hot mot patientsäkerheten. Sjukhusen måste ha ett starkt samarbete med varandra och dela på arbetet inom samarbetsområdet enligt ömsesidig överenskommelse.

Välfärdsområdena måste i samarbete med kommunerna och den tredje sektorn kunna flytta tyngdpunkten för mentalvårdstjänsterna från specialiserad sjukvård till förebyggande åtgärder. Tjänsterna ska vara riktade och stå i rätt proportion till servicebehovet. Servicekedjorna, -vägarna och -strukturerna ska vara effektiva, och både klienterna och de professionella ska känna till dem.

Mentalvårdstjänsterna behöver fler snabba tjänster med låg tröskel som man kan få tillgång till utan remiss. Tillgång till vård utan tröskel är enkelt för patienterna och gör det lättare att söka vård innan situationen blir allvarlig.

Mentalvårdspersonal måste integreras i skolor och läroanstalter. Skolorna måste ha tillräckligt med psykologer, kuratorer och psykiatriska sjukskötare för att säkerställa tillgången till hjälp med låg tröskel. Elevernas situation underlättas också och de blir mer delaktiga om det finns en skolcoach eller ungdomsarbetare i skolorna. Lagenligt elevstöd av hög kvalitet måste vara utgångspunkten för verksamheten. Därtill kan man underlätta elevernas situation och öka gemenskapen genom att förankra skolcoacher, ungdomsarbetare och motsvarande former av multiprofessionellt samarbete i skolorna. Effekterna på den psykiska hälsan ska beaktas i allt beslutsfattande och konsekvensbedömningar införas för att stödja kommuner och områden i att fatta beslut som främjar den psykiska hälsan.

Alla social- och hälsocentraler ska tillhandahålla grundläggande expertis och tjänster inom mentalvården. Behovet av vård måste bedömas så fort en person söker hjälp, och psykosocial vård och stöd måste inledas inom en månad efter bedömningen, eller tidigare om situationen blir kritisk. Tjänsterna inom den mellanliggande modellen måste intensifieras vid akuta kriser, när man snabbt behöver få tillgång till tjänster men det inte finns något behov av akutvård. Kommunernas och välfärdsområdenas par- och familjeterapitjänster utökas och vårdköerna förkortas. Varje välfärdsområde ska anställa samordnare för det förebyggande arbetet mot våld i nära relationer och missbruk.

Tjänsterna ska byggas upp med tanke på den person som behöver dem och övergången mellan tjänsterna ska vara flexibel och snabb. Välfärdsområdena ska upprätta en vårdplan för psykisk ohälsa och missbruk, inklusive behandling av olika former av beroende. Rusmedelsanvändning ska inte vara ett hinder för att få tillgång till mentalvårdstjänster. Både rehabiliterings- och boendetjänster ska vara tillgängliga för alla som behöver dem. Ett center för självmordsprevention måste inrättas i varje välfärdsområde.

Missbrukartjänsterna ska vara tillgängliga och lätta att hitta. Tillgången till tjänsterna ska vara så enkel och tillgänglig som möjligt. Det stigma som är kopplat till användning och användare av missbrukartjänster måste avvecklas genom utbildning av all social- och sjukvårdspersonal. Hjälp måste också erbjudas anhöriga till personer med psykiska problem och missbruksproblem. Bostäder för personer med missbruksproblem måste organiseras på ett sådant sätt att missbruket inte leder till bostadslöshet och att upphörande av rusmedelsanvändningen inte är ett villkor för att få en bostad. Det förebyggande missbruksarbetet ska utföras i samarbete med kommunerna och den tredje sektorn. Den lagstadgade dagcenterverksamheten måste stärkas.

Socialt arbete hjälper och stöder människor i många olika livssituationer. Det sociala arbetet sörjer för att även de mest utsatta människorna får tillgång till de tjänster de behöver. Samarbetet mellan välfärdstjänster och kultursektorn måste stärkas och konstens och kulturens roll för att upprätthålla psykisk hälsa och funktionsförmåga måste erkännas. Det sociala arbetet måste vara effektivt på individ-, familje-, gemenskaps- och strukturnivå. Införandet av injiceringsrum behöver undersökas. Det sociala arbetets effektivitet och kvalitet måste främjas genom att ta hänsyn till rekommendationer om åtgärder efter kriser.

Sociala tjänster måste finnas tillgängliga vid sidan av hälso- och sjukvårdstjänster på social- och hälsovårdscentraler, så att människor snabbt och med låg tröskel kan få hjälp och stöd för sina problem. Socialtjänsterna ska vara tillgängliga, hinderfria och främja delaktighet. Tjänsterna ska vara lätta att hitta och så enkla som möjligt att få tillgång till. Alla tjänster måste säkerställa att det finns tillräcklig kompetens och resurser för att möta och hjälpa offer för våld i nära relationer, sexuellt våld och utnyttjande. Vuxenrådgivning är ett bra sätt att få vuxna och äldre personer att söka sig till social- och hälsovårdstjänsterna och att tillhandahålla nödvändiga rådgivningstjänster.

Tröskeln för att få tillgång till tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa måste sänkas. Välfärdsområden bör erbjuda gratis preventivmedel till personer under 25 år och till personer som har fött barn under det senaste året samt till klienter inom missbrukarvården oavsett ålder. Den nationella täckningen av barlöshetsbehandling måste förbättras. Gratis mensskydd bör erbjudas till exempel till ungdomar och klienter inom missbrukarvården. Familjerådgivningstjänsterna måste utökas. Särskilt tjänster för familjer som genomgår separation behöver utvecklas. Det behövs mer kompetens om familjemångfald inom familjerådgivningen.

Antalet platser på skyddshem behöver ökas i enlighet med rekommendationerna. Skyddshem och förebyggande tjänster bör finnas tillgängliga i hela landet. Skyddshemmen måste vara mer lyhörda för behoven hos kvinnor med funktionsnedsättning, könsminoriteter och sexuella minoriteter, romska kvinnor, kvinnor med invandrarbakgrund, papperslösa kvinnor samt kvinnor som är flyktingar och asylsökande. Eftervården på skyddshemmen måste främjas. Det måste finnas verksamhet med låg tröskel för personer som utsatts för våld i nära relationer i hela landet.

Barnfamiljer behöver långsiktigt och sektorsövergripande stöd. Regionerna måste satsa på att förhindra att problemen förvärras, dvs. på barnrådgivning, tidigt stöd till familjer, socialt arbete för vuxna, missbrukar- och mentalvårdstjänster samt förebyggande av våld i nära relationer och mobbning.

Rådgivningen måste vara en lokal tjänst med resurser för hembesök redan innan barnet föds. Rådgivningsverksamheten ska beakta hela familjen och det nyfödda barnets närmaste omgivning. Hemservice och annat praktiskt stöd i vardagen förebygger föräldrarnas utmattning. Dessa tjänster måste vara tillgängliga kostnadsfritt för alla som behöver dem. Gratis tjänster i rätt tid samt förebyggande och kompletterande utkomststöd är viktiga verktyg för att minska fattigdomen i barnfamiljer.

Samarbetet mellan välfärdsområdenas och kommunernas tjänster måste vara sömlöst. Tjänster för barn och unga, såsom elev- och studerandevård, ska tillhandahållas i barnens och de ungas vardagsmiljö, dvs. i daghem, skolor och läroanstalter.

Barnskyddet ska kunna trygga barnens rättigheter. För att garantera klientsäkerheten får en socialarbetare inom barnskyddet ha högst 25 barn under sitt ansvar. nom öppenvården måste tillräckliga resurser säkerställas för att tillhandahålla stödåtgärder i enlighet med barnets bästa och behov. Stödet till familjevårdare måste stärkas och onödiga ändringar av platser för vård utom hemmet förhindras. Barnskyddstjänsterna är på många håll kraftigt överbelastade. Detta påverkar barnens ställning, till exempel genom att förhindra upprättandet av umgänges- och underhållsavtal efter skilsmässa. Det är nödvändigt att få köerna till barnatillsyningsmannen avklarade och se till att barnatillsyningsmannen har tillräcklig kunskap om familjemångfald och barnens växelvisa boende.

Barnens växelvisa boende måste beaktas för båda hushållen i hela servicesystemet, såsom i bostadsbidraget, transport enligt lagen om handikappservice samt i rätten till icke-brådskande social- och hälsovårdstjänster samt barnskyddstjänster. Ensamstående föräldrar behöver stöd, till exempel under skolloven, som på grund av sina längder är mycket utmanande för många. Vi måste se till att ensamstående föräldrar, närståendevårdare och familjevårdare orkar genom att utveckla tjänster för kommunalt familjearbete och barnskydd och genom att förbättra tillgången till hemhjälp.

Välfärdsområdena måste öka antalet barnskyddsenheter och professionella familjehem. Utvecklingsarbetet måste beakta perspektivet för barn och ungdomar som allvarligt hotar sitt liv, sin utveckling eller hälsa och som utgör en fara antingen för sig själva eller för omgivningen. Behovet av särskild omsorg har ökat, vilket kräver samarbete mellan barnskyddsanstalterna och barn- och ungdomspsykiatrin. Statliga skolhem behöver integreras i tjänsterna i det välfärdsområde där de är belägna. Vinstdrivande verksamhet inom vården av barn i behov av barnskydd utom hemmet måste avslutas.

Barns och ungdomars situation blir alltmer utmanande och det krävs ett sektorsövergripande arbetssätt och ett nära samarbete med t.ex. barn- och ungdomspsykiatrin för att säkerställa vården och fostran. Barn med allvarliga psykiska problem måste ha tillgång till adekvata hälso- och sjukvårdstjänster som tillgodoser deras behov, och avsaknaden av sådana tjänster kan inte kompenseras av barnskyddet.

Säkerställandet av en människovärdig vård och omsorg för äldre måste vara kärnan i de tjänster som välfärdsområdena tillhandahåller äldre människor. Välfärdsområdena ska se till att äldre människor har tillgång till de tjänster de behöver i rätt tid. Välfärdsområdet måste tillhandahålla äldre människor tjänster som stöder deras funktionsförmåga och som baseras på ett verkligt identifierat behov i alla situationer. Största delen av tjänsterna för äldre ska tillhandahållas av välfärdsområdena själva, och vid behov kan de tjänster som områdena själva producerar kompletteras med tjänster som tillhandahålls av lokala och regionala aktörer.

Ökning gemenskapsboende och flexibla boendelösningar för äldre människor kommer att skapa möjligheter för äldre människor att leva självständigt enligt sina önskemål. Man bör dock komma ihåg att gemenskapsboende inte kan ersätta behovet av vård och omsorg dygnet runt om en äldre person behöver denna typ av tjänster. Dimensioneringen av vårdpersonal måste förverkligas fullt ut i enheter med dygnetruntomsorg.

Hemtjänsten måste organiseras så att vårdpersonalen verkligen har tid att bemöta den äldre. Hemrehabilitering, rekreationsverksamhet, utevistelse och vid behov läkares hembesök ska ingå i vårdutbudet. Den äldre ska med hänsyn till sitt tillstånd själv kunna avgöra när hemtjänst inte längre är en tillräcklig form av vård för hen och när hen behöver mer omsorg.

Äldre personer med låg inkomst ska befrias från klientavgifter som begränsar tillgången till besök på hälsocentralen, munhälsovård och hemtjänst.

Närståendevårdare tar hand om sina anhöriga på grund av funktionsnedsättning, sjukdom eller andra skäl. Vårdmottagaren kan vara deras make/maka eller barn. Familjevård innebär att en person vårdas dygnet runt utanför sitt eget hem i ett privat hem.

För att säkerställa att närståendevårdarna orkar måste välfärdsområdena satsa på kvalitetstjänster för att stödja närstående- och familjevården. Genom att erbjuda olika former av avlösarservice kan man uppmuntra närståendevårdare att ta den ledighet de har rätt till och stödja deras ork. Avlastning kan till exempel erbjudas i vårdmottagarens eget hem. Välfärdsområdenas budgetbegränsningar får inte begränsa det stöd som erbjuds till närståendevårdare, utan ska alltid tillhandahållas vid behov. Stödtjänster måste tillhandahållas i enlighet med behoven hos närståendevårdarfamiljen.

Välfärdsområdena ska informera sina invånare om möjligheterna att bli närståendevårdare så att alla har tillgång till lagstadgat stöd och lagstadgade tjänster. Samtidigt måste hänsyn tas till närståendevårdens könsfördelning och det måste säkerställas att ingen blir närståendevårdare mot sin vilja. Nivån på stödet till närståendevårdare måste höjas och kriterierna för att bevilja stöd och arvodesnivån måste harmoniseras. Möjligheterna för närståendevårdare att inneha kommunala eller regionala förtroendeuppdrag måste förbättras genom vikariearrangemang.

Räddningstjänsternas servicenivå och snabb tillgång till hjälp ska tryggas i alla välfärdsområden i Finland. Beslutet om servicenivån ska grunda sig på en noggrann riskbedömning och utarbetas i samarbete med andra aktörer i området, till exempel kommunerna.

I räddningstjänsterna och den tillhörande utbildningen ska hänsyn tas till stadsområdenas särdrag och glesbygdens behov.

Samarbetet mellan räddningsverket, akutvården och andra social- och hälsovårdstjänster ska vara smidigt och genomföras så att räddningsväsendets och akutvårdens personalresurser och beredskap inom den operativa kapaciteten inte splittras i enlighet med besluten om servicenivån. Välfärdsområdena ska trygga avtalsbrandkårernas verksamhetsförutsättningar och sträva efter att göra det möjligt för dem att verka i hela välfärdsområdet.

Nästan en tredjedel av finländarna bor i Nyland. Det stora invånarantalet ledde till att kommunerna i Nyland fick den särlösning som de krävde i social- och hälsovårdsreformen. HUS, som tillhandahåller specialiserad sjukvård, och helheten som består av fem separata välfärdsområden kommer inte, som i resten av landet, att minska administrationen och eliminera den deloptimering och friktion i organiseringen av tjänster som orsakas av separata förvaltningar. Det demokratiska underskottet i Nyland påverkar i synnerhet förvaltningen av HUS-sammanslutningen, men det gör också beslutsfattarnas ansvar i välfärdsområdena oklart. I takt med att erfarenheterna av den nya förvaltningsmodellen ökar måste de nyländska välfärdsområdena fördjupa sitt samarbete och öka transparensen i HUS-sammanslutningens beslutsfattande. Om det inte går att få förvaltningen att fungera måste man vara beredd att genomföra den integration som var kärnan i social- och hälsovårdsreformen genom att slå samman förvaltningen på samma sätt som de övriga landskapen.

Även om kommuner och välfärdsområden har sina egna förvaltningsnivåer har de invånarna som bor på deras områden gemensamt. I bästa fall kan kommunerna och välfärdsområdena, tillsammans med andra aktörer i området, bidra till invånarnas välbefinnande, till regionens dragnings- och hållkraft samt områdets utveckling.

För fem år sedan, när högerregeringen avgick, var kommunernas ekonomi i den sämsta situationen i historien, enligt Kommunförbundet. År 2019 skuldsattes den kommunala ekonomin som ansvarade för social- och hälsovårdstjänsterna med över 3 miljarder euro. I synnerhet kommuner med en åldrande befolkning hade allt större svårigheter, men även de största tillväxtcentrumen hade allt större problem med att ordna social- och hälsovårdstjänster i och med att vårdköerna blev längre.

I och med social- och hälsovårdsreformen slogs kommunala serviceproducenter samman till landskapens sjukvårdsdistrikt med ansvar för specialiserad sjukvård. Reformen möjliggör inte bara administrativa besparingar genom att hundratals ansvariga organisationer ersätts med tiotals, utan också besparingar genom rationalisering av tjänsterna, eftersom människor kan behandlas i tid inom primärvården i stället för den dyra specialiserade vården. I Nyland överläts den specialiserade sjukvården till HUS och landskapet delades in i fem välfärdsområden för primärvården.

I samband med reformen överfördes finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna från kommunerna till staten och höjdes med ett årligt index, så att finansieringen stegvis ändras från mycket olika nivåer i kommunerna runt om i landet till att motsvara det faktiska behovet.

Efter reformen överfördes en del av det tidigare finansiella underskottet från kommunerna till välfärdsområdena, vilket lämnade dem med ett finansieringsgap på över en miljard euro. Förutom den ökade efterfrågan på tjänster som den åldrande befolkningen medför ökar underskottet till exempel på grund av löneförhöjningar som överskrider genomsnittet, som är nödvändiga för att åtgärda bristen på arbetskraft.

I och med att en majoritet i riksdagen fällde landskapsskatten är välfärdsområdena beroende av staten för att finansiera tjänsterna. Det skulle ändå vara oansvarigt av välfärdsområdenas beslutsfattare att ytterligare undergräva tjänsterna som svar på högerregeringens utpressning. Utgångspunkten måste vara var och ens rätt till adekvata tjänster i rätt tid och, om så inte är fallet, den lagstadgade rätten att i slutändan förlita sig på ytterligare statlig finansiering.

Kommunernas ekonomiska situation varierar mer än välfärdsområdenas. En reform av kommunernas statsandelar är nödvändig efter reformen av social- och hälsovårdstjänsterna, men om regeringen bromsar in måste kommunerna säkerställa tillräckliga intäkter genom sin egen beskattning enligt de nuvarande reglerna.

För arbetstagarnas del betalas kommunalskatten för närvarande rättvist efter betalningsförmåga, men för pensionärer och arbetslösa är utvecklingen inte lika bra. Nivån på och balansen mellan inkomstskatt, fastighetsskatt och diverse avgifter varierar mellan kommunerna, men de har en liten höjningsmarginal gemensamt. Anpassningen av den kommunala ekonomin måste prioritera justeringar på intäktssidan om basservicen är i fara. De största strukturella problemen i den finska beskattningen ligger inte hos kommunerna utan hos staten, som ofta beskattar dem med störst betalningsförmåga via kapitalinkomster minst.

Oberoende av statens framtida lösningar måste vattenförsörjningsnäten förbli i kommunal ägo. Försäljningen av produktiva kommunala tillgångar, särskilt så kallade naturliga monopol som el- och vattenförsörjningsnät, måste granskas kritiskt och det måste säkerställas att de behålls i nationell, offentlig ägo. På samma sätt måste kommunerna fortsätta att värna om sina regioners livskraft genom att i mån av möjlighet behålla hyresbostäder som är undantagna från reglering och välbelägna social- och hälsovårdsfastigheter.

Självbestämmanderätt är kärnan i funktionsrättspolitiken och de tjänster som personer med funktionsnedsättning behöver. Kommunerna och välfärdsområdena ska säkerställa att all verksamhet respekterar barnkonventionen, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och andra människorättskonventioner.

Personer med funktionsnedsättning ska själva kunna bestämma hur de ska vårdas. Personer med funktionsnedsättning och deras familjemedlemmar ska kunna delta i beslut som rör dem. Den funktionshindrade och dennes familjemedlemmar måste också rådfrågas i frågor och tjänster som berör dem. Personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga måste få kortfattad information på klarspråk om vilka tjänster som finns tillgängliga. Välfärdsområden måste ha särskild personal som ger råd till personer med funktionsnedsättning och deras familjer.

Personer med funktionsnedsättning är först och främst invånare och kommuninvånare. De är inte enbart välfärdsområdenas klienter eller patienter. Dessa personer använder alla typer av tjänster som tillhandahålls av kommuner och välfärdsområden. De har rätt att leva ett människovärdigt liv och att vara delaktiga och ha inflytande. En person med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att arbeta, studera, utöva en hobby, delta i samhällslivet, bilda familj och välja hur, var och med vem hen vill bo.

Samhällets tillgänglighet och hinderfrihet måste förstås i vid bemärkelse. Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning har tillgång till social- och hälsovårdstjänster som är avsedda för alla invånare. De lokaler som används av välfärdsområden och de tjänster och stöd som de tillhandahåller måste vara tillgängliga och hinderfria.

Säkerställandet av att färdtjänst och personlig assistans är tillräckliga och funktionella är ett viktigt sätt att stärka funktionshindrades självbestämmanderätt och möjlighet att bestämma om till exempel sin fritid. Vid färdtjänsternas konkurrensutsättning ska en verkligt konkurrenskraftig prisnivå fastställas som ger leverantören av färdtjänsten skälig ersättning för det arbete som utförs. Avlöningen och företagshälsovården för personliga assistenter måste förbättras. Livslånga tjänster för personer med funktionsnedsättning konkurrensutsätts inte inom välfärdsområdena. Personer med funktionsnedsättning ska själva kunna bestämma var, hur och med vem de ska bo. Välfärdsområdena och kommunerna måste använda sig av konsekvensbedömningar för personer med funktionsnedsättning och samarbeta med handikapp- och patientföreningar. Påverkansorgan, såsom handikappråd, måste få större delaktighet och inflytande i kommunernas och välfärdsområdenas beslutsfattande.

Ansvaret för att främja invånarnas välbefinnande, hälsa och säkerhet ligger både hos kommunerna och hos det välfärdsområde som kommunen hör till. Både kommunerna och välfärdsområdena kämpar med resursbrist, vilket leder till att det långsiktiga främjandet av hälsa och välfärd riskerar att reduceras till tomma fraser.

Kommunerna och välfärdsområdena har en lagstadgad skyldighet att utarbeta en välfärdsberättelse och en välfärdsplan för varje fullmäktigeperiod. Samarbetet mellan kommunerna och välfärdsområdena måste vara djupare än så, och verksamheten ska anvisas tydlig finansiering. Kommunerna och välfärdsområdena måste verkligen ta hänsyn till organisationernas, företagens och de enskilda invånarnas deltagande i planeringen och utvärderingen av främjandet av välfärd, hälsa och säkerhet.

Fördelningen av bidrag till kommuner och välfärdsområden måste vara starkt kopplad till prioriteringarna i välfärdsplanen och de befintliga strategierna. Kommuner och välfärdsområden måste gemensamt komma överens om principerna för bidragsfördelning för att undvika en situation där vissa av de organ som utför meningsfullt arbete för att främja välbefinnande, hälsa och säkerhet berövas befintliga finansieringskanaler. Organisationers och till exempel församlingars sakkunskap måste utnyttjas i stor utsträckning i all verksamhet, men den tredje sektorns roll i lagstadgade uppgifter måste vara kompletterande.

Motion är en viktig del i främjandet av välbefinnande och hälsa. Såväl kommuner som välfärdsområden måste tillägna sig tanken om att främjandet av en fysisk livsstil är en gemensam tanke som styr alla sektorer. Kommuner och välfärdsområden ska investera i att främja en fysisk livsstil, särskilt för de mindre rörliga, till exempel genom att tillhandahålla motionstjänster till rimligt pris eller kostnadsfritt till personer med låga inkomster.

I en välmående kommun och ett välfärdsområde ska invånarna ha möjlighet att delta i beslutsfattandet även annars än genom att rösta. Möjligheterna och villkoren för deltagande måste också garanteras för alla. Kommuner och välfärdsområden ska främja åtgärder för att förbättra underrepresenterade gruppers möjligheter att delta i det demokratiska beslutsfattandet.

Alla kommuner ska införa medborgarbudgetar för att stärka invånarnas inflytande. Andra verktyg för deltagardemokrati, såsom medborgarpaneler, bör utvecklas vid sidan av den representativa demokratin, både i kommuner och i välfärdsområden. De lagstadgade påverkansorganens verksamhetsförutsättningar ska tryggas och deras åsikter ska höras i beslutsfattandet.

Information om kommunens verksamhet, beslut och påverkningsmöjligheter ska aktivt delas på olika plattformar och på de språk som talas i kommunen. Protokoll och annat offentligt material ska finnas tillgängligt elektroniskt i ett tydligt och lättillgängligt format. Kommunerna ska fatta beslut för att göra handlingar i kommunägda aktiebolag offentliga i samma utsträckning som handlingarna i kommunala affärsverk.

Till demokratin hör ett starkt civilsamhälle. Kommuner och välfärdsområden ska stödja det föreningar som verkar inom deras område, till exempel genom understöd och kostnadsfria mötes- och verksamhetslokaler.

I dagens läge är det svårt att delta fullt ut i samhällslivet om man inte har tillräckliga digitala färdigheter. Människor i olika åldrar behöver olika mycket stöd för sina digitala färdigheter, men alla har rätt att utveckla de färdigheter de behöver. Det ska säkerställas att äldre personer har tillräckliga färdigheter och tillgång till viktiga onlinetjänster.

Tjänsterna i kommuner och välfärdsområden måste ta hänsyn till sexuell mångfald, könsmångfald och familjemångfald. Till exempel måste bedömningen av konsekvenser för barn ta hänsyn till regnbågsbarnens perspektiv och analysen av könskonsekvenser måste förstå kön på ett pluralistiskt sätt. De blanketter som används av kommuner och välfärdsområden bör innehålla möjligheten att välja sitt eget kön och sin familjetyp. Regnbågspersoner måste beaktas i tjänster under hela livscykeln, från rådgivningen, daghemmen och skolorna till sjukhus och tjänster för äldre.

Alla måste ha möjlighet att delta i beslutsfattandet utan rädsla för trakasserier eller diskriminering. Hatpropaganda mot minoriteter, homofobi och transfobi är ett hinder för den demokratiska debatten. Det ska säkerställas att kommunerna har tillräcklig kunskap och kompetens för att förebygga och ingripa i våld, diskriminering, hatpropaganda och trakasserier. Ingen beslutsfattare i en kommun eller ett välfärdsområde eller valkandidat ska lämnas ensam med sina upplevelser – stöd måste finnas tillgängligt.

En bra arbetsgivarpolitik börjar med att främja personalens välbefinnande. Kommuner och välfärdsområden måste i ett tidigt skede förebygga utmattning och alltför hög arbetsbelastning. Tillräckliga resurser för arbetet måste garanteras genom att tillhandahålla adekvata företagshälsovårdstjänster, inklusive tillgång till korttidsterapi och mentalvårdstjänster. Dessutom måste cheferna erbjudas utbildning om välbefinnande i arbetet.

Kommunerna och välfärdsområdena måste bättre förstå mångfalden av familjeformer, familjernas olika situationer och arbetets mångfald genom att utbilda organisationsledningen och cheferna i välbefinnande i arbetet och främjande av arbetsförmågan. Att kombinera omsorg och arbete är inte bara en fråga för småbarnsfamiljer, utan gäller många andra situationer under hela livet. Kommunerna och välfärdsområdena ska vara familjevänliga arbetsplatser. Det går att kombinera arbete och familj både i skiftarbete och kontorsarbete, oavsett om det handlar om att organisera omsorg för barn, äldre eller anhöriga med särskilda behov.

Minoriteter upplever mobbning och diskriminering på arbetsplatsen, vilket måste åtgärdas genom att all personal utbildas i minoritetsfrågor. Varje arbetsplats i kommunen och välfärdsområdet ska upprätta en policy för en säkrare arbetsplats och utbilda särskilt arbetarskyddsfullmäktiga som ska fungera som kontaktpersoner vid trakasserier. En anonym rekrytering kommer att införas för att öka chanserna för personer som tillhör minoriteter att bli anställda.

Många regnbågspersoner som döljer sin identitet på arbetsplatsen arbetar i kommuner och välfärdsområden. Hela arbetsgemenskapens medvetenhet om mångfald kan stärkas  genom att öka medvetenheten och tillhandahålla utbildning. Därtill ska det också finnas könsneutrala toaletter, omklädningsrum och pausrum på arbetsplatserna.

Den ordinarie arbetstiden ska förkortas till 30 timmar per vecka utan att inkomstnivån sjunker i den mån det är möjligt inom kommunernas och välfärdsområdenas sektorer. Som en del av övergången kommer försök med kortare arbetstid att prövas med olika arbetstids- och lönemodeller.

Arbetstagarna i kommunen och välfärdsområdet är experter på sitt eget arbete och deras roll i organiseringen av arbetet är viktig. När det gäller kommunala bolag ska arbetstagarnas rätt till representation i bolagen aktivt övervakas och representation på styrelsenivå ska också genomföras i bolag som sysselsätter 25 eller fler personer. Lönejämställdhet och lönetransparens ska främjas genom systematiska lönekartläggningar. Separata jämställdhetsplaner bör genomföras som en del av den målinriktade jämställdhets- och likabehandlingsplaneringen. I bolag som helt eller delvis ägs av kommuner ska de anställda garanteras initiativrätt och rösträtt i bolagets beslutsfattande.

Kommunerna och välfärdsområdena har under de senaste åren lagt ut en stor del av sin verksamhet på entreprenad till affärsverk och kommunägda aktiebolag. En ansvarsfull kommun förlitar sig på sin egen effektiva serviceproduktion och främjar inte utvecklingen mot bolagisering och utläggning, eftersom de tjänster som den producerar själv ligger närmare det demokratiska beslutsfattandet. Att producera tjänster i den egna verksamheten ökar dessutom kommunernas och välfärdsområdenas försörjningstrygghet. Om tjänsterna av någon anledning måste läggas ut på entreprenad är de egna bolagen det enda hållbara alternativet. Bolagens eventuella positiva resultat kan användas för att utveckla och stödja bolagets verksamhet, eftersom pengarna inte delas ut till ägarna.

Tillräcklig bemanning och ordinarie anställningsförhållanden ska vara grunden för arbetsgivarpolitiken i kommuner och välfärdsområden. Korttidsjobb och inhyrd personal måste vara den sista utvägen när det gäller att förse kommunerna och välfärdsområdena med resurser, eftersom en egen, kvalificerad arbetskraft är förmånligare, mer produktiv och av högre kvalitet. Arbetstagarnas rättigheter och skydd är också svagare vid korttidsjobb och för inhyrd personal, och kommuner och välfärdsområden måste därför ta itu med kedjan av tidsbegränsade anställningsförhållanden.

Personalpolitiken är nyckeln till att komma till rätta med kompetensbristen inom den offentliga sektorn. Arbetsförhållandena och lönerna för yrkesverksamma i kommunerna och välfärdsområdena måste förbättras. Kommunerna och välfärdsområdena ska utarbeta ett åtgärdsprogram tillsammans med fackorganisationerna för att identifiera rekryteringsbehov och skissera konkreta åtgärder för att tydliggöra arbetsfördelningen mellan yrkespersoner, förbättra arbetsprocesser samt arbetsvillkor och arbetsförhållanden.

För att åtgärda kompetensbristen behövs ett fungerande utbildningssystem och möjlighet att studera och utveckla sin yrkeskompetens under hela karriären. Kommuner och välfärdsområden ska ge sina anställda verkliga möjligheter till utbildning, och detta ska stödas med att fastställa ett minimiantal på tre utbildningsdagar per år. Utbildningar får inte vara begränsade till en viss ort eller ett visst välfärdsområde, utan man ska också kunna resa nödvändiga utbildningar. Kommuner och välfärdsområden måste också stödja sina anställdas språkstudier, till exempel i samiska, finska och finlandssvenskt teckenspråk, så att tjänsterna finns tillgängliga för alla på deras eget språk.