Väns­terför­bun­dets kom­mu­nal­vals­pro­gram 2021

Varje barn har rätt till högkvalitativ småbarnspedagogik på heltid. Enligt undersökningar gynnas särskilt barn som kommer från svåra omständigheter och barn som har inlärningssvårigheter eller ett annat modersmål än svenska och finska av högkvalitativ småbarnspedagogik. Småbarnspedagogik är en helhet som består av fostran, undervisning och vård där pedagogiken betonas.

a. Ett tillräckligt antal platser inom småbarnspedagogiken och rådgivningsbyrån ska utvecklas

En subjektiv rätt till småbarnspedagogik betyder att kommunen ska ordna en plats för alla barn. Ett tillräckligt antal platser inom småbarnspedagogiken och språkbon ska tryggas genom att daghem byggs jämnt runt om kommunen. Särskilt efterfrågan för skiftesomsorg har vuxit, och kommunen bör se till att det finns platser för alla familjer som behöver dem. Skiftesomsorg bör också finnas för små skolelever. Samarbetet med rådgivningsbyrån är viktig så att alla familjer får information om den service inom småbarnspedagogiken som erbjuds av kommunen.

b. Arbetskraftsbristen åtgärdas genom att korrigera arbetsförhållanden

Yrkeskunniga inom branschen för småbarnspedagogiken sköter om välbefinnandet hos samhällets yngsta medlemmar med en mycket låg lön. Man ska lösa arbetskraftsbristen som belastar branschen genom att förbättra välbefinnandet i arbetet och att orka i arbetet genom att hålla gruppstorlekarna så små som möjligt och genom lokala löneförhöjningar. Småbarnspedagogiken får överflyttas till vinstintresserade privata aktörer. Att en växande andel av småbarspedagogik privatiseras leder till större skillnader, selektivt urval av barn samt en allt sämre lönenivå för den kvinnodominerade arbetskraften.

c. Stöd till lärandet ska beaktas bättre

Barnet ska få det stöd som hen behöver i rätt tid. Detta kan innebära mindre gruppstorlekar, att få en assistent på kort tid eller stöd enligt barnets individuella behov till exempel av en lärare inom specialsmåbarnspedagogik eller av en lärare i finska som andraspråk. Det ska finnas tillräckligt med personalresurser. Dessutom ska kommunerna ha resurser för ergoterapi, fysioterapi, talterapi samt psykologer och kuratorer så att barnens rättigheter uppfylls. Särskild vikt bör läggas vid köns- och kultursensitivitet. Tillräckligt med resurser behövs också för att stöda långtidssjuka barn och barn med funktionsnedsättningar samt deras föräldrar.

Småbarnspedagogiken är viktig för att barnens språkliga kompetens ska utvecklas. I varje daghem ska man läsa dagligen för barnen och bekanta dem med olika ramsor och sånger, i mån av möjlighet på sitt eget modersmål, och i daghem ska det i mån av möjlighet finnas böcker som skrivits på barnets egna modersmål.

Grundskolan är den viktigaste jämlikhetshandlingen i Finlands historia. Varje barn och ung har rätt till att studera i en säker lärandemiljö och få de information och de färdigheter som behövs för att bygga sin egen framtid. Trots att skolmobbning enligt undersökningar minskat i Finland under de senaste åren blir för allt för många elever fortsättningsvis offer för diskriminering, mobbning eller till och med våld.

a. Tillräckligt små elevgrupper på alla stadier och resurserna för specialpedagogiken ska ordnas i skick

Kommunerna ska se till att elevgrupperna hålls så skäliga som möjligt och att lärarresurserna är tillräckliga i hela grundskolan. Välbefinnandet och orken hos lärarna bör stödas under distansundervisning, brådska, avbrott och andra påtryckande situationer. Då man ser till att det finns tillräckligt med personal i skolorna säkerställer man arbetsfreden och kan på bästa möjliga sätt se till behoven hos alla barn. Speciellt viktigt är det att satsa på att modellen för tre former av stöd är i skick. Undervisningen av elever som behöver särskilt eller intensifierat stöd sker antingen i små grupper, i specialundervisningens grupper eller den allmänna undervisningen. Tillräckliga personalresurser behövs för att lyckas, såsom speciallärare och skolgångsassistenter samt ett mångprofessionellt samarbete i växelverkan med familjen. Dessutom ska barnen ha möjligheter att studera sitt modersmål. Alla elever ska få det stöd de behöver i sina studier och barn och unga med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att gå i närskola.

b. Skolmobbningen under kontroll och en stark kompetens inom likabehandling

Det är kommunens och skolans plikt att se till att alla barn tryggas sin rätt till en säker inlärningsmiljö. Inom skolorna och läroverken ska mobbning och våld motarbetas varje dag. Det är ytterst viktigt att såväl eleverna som skolans personal känner till skolans handlingsplan mot mobbning och vet hur man hanterar situationer med mobbning. I svåra fall ska skolan samarbeta med socialvården, polisen och ungdomsarbetet. Enligt undersökningar råkar unga som tillhör minoriteter oftare ut för mobbning än andra. Därför är en viktig del av arbetet för en bättre verksamhetskultur inom skolan att stärka personalens kompetens inom likabehandling, bland annat genom fortbildning.

c. Rätt till en sund lärande- och arbetsmiljö för alla

I alltför många kommuner är de som arbetar med barn och unga tvungna att tillbringa sin vardag i byggnader som har problem med inomhusluften. Kommunerna ska även trygga uppfyllandet av allas rätt till en sund lärande- och arbetsmiljö i praktiken. När byggnadsprojekt genomförs ska särskild tonvikt läggas på budgetering, tidtabeller och övervakning av projekten. Det är värt för kommunen att införskaffa tillfälliga lokaler till sitt permanenta ägo istället för att hyra kostsamma containrar. Det lönar sig att anställa fastighetsskötare till skolorna: det bästa sättet att vårda byggnadernas skick är att ta hand om de människor som känner byggnaderna och som dagligen sköter om och underhåller dem.

Skillnaderna i läranderesultaten mellan de finländska skolorna är fortfarande minst i världen. Varje familj kan vara säker på att deras egen närskola tillhör världens bästa. Den största utmaningen inom den finländska grundskolan är de växande luckorna i lärandet mellan eleverna, eftersom barnens hemförhållanden påverkar läranderesultaten alltmer och könsskillnaderna i läranderesultaten tillhör de största inom OECD-länderna. För att stärka jämlikheten inom utbildningen ska man agera överallt i Finland. En genuint avgiftsfri utbildning är ett viktigt verktyg för att genomföra detta.

a. Stärka principen om närdaghem och närskolor

Närskolaprincipen är en viktig utgångspunkt för den utbildningsmässiga jämlikheten i Finland. Genom att se till att man får gå i daghem eller skola i sin egen hemstadsdel eller -by ser man till att närskolaprincipen förverkligas. Om särutvecklingen av bostadsområden gått för långt kan närskolaprincipen leda till en situation där det finns mycket få elever som talar finska eller svenska som sitt modersmål. I dessa fall har man inom större städer fått goda erfarenheter då man planerat elevupptagningsområden så att det finns tre skolor inom vissa områden.

Det har konstaterats att klasser med särskild inriktning har en effekter som ökar ojämlikheten: det är mer sannolikt att barn som har högt utbildade föräldrar hamnar på språk- och matematikklasserna. Därför finns det orsak att behålla totalmängden undervisning med särskild inriktning på en skälig nivå och att erbjuda den jämlikt i olika skolor runtom kommunen. Det är också möjligt att ordna undervisning med särskild inriktning så att den inte utgör grunden för skolklassindelningen.

b. Jämlikhet genom pengar för positiv särbehandling

Jämlikhetspengar eller PD-pengar är en tilläggsresurs som riktas till daghem och skolor som finns på områden där arbetslösheten är hög, andelen vars modersmål är ett främmade språk högt och utbildningsnivån låg. Med tilläggsresursen kan flera lärare anställas och gruppstorlekarna minskas eller se till att det finns tillräckligt speciallärare eller S2-lärare. Bland annat Statens ekonomiska forskningscentral har undersökt PD-pengarna. De har konstaterats ha en märkbar inverkan i främjandet av jämlikhet. Man kan också få jämlikhetspengar av staten, men det är också viktigt att dela ut en del av kommunens undervisningsresurser enligt principerna för jämlikhetspengarna.

c. Rollen som ungdomsarbetet, elevvården och sote-experterna har samt att stärka delaktigheten hos barn och unga

Finländska lärare är högt utbildade experter inom utbildningsarbete och yrkeskunniga inom pedagogik. Den ökande ojämlikheten inom det finländska samhället och dess inverkan på barnen betyder att det inom skolor också behövs annan än undervisningsrelaterad kompetens som stöd för barn och unga. Arbetsinsatsen som inom skolorna görs av skolgångsassistenter och yrkeskunniga inom elevvården, såsom skolpsykologer och -kuratorer är oersättlig. Det är viktigt att den mångprofessionella personalen är utbildad för köns- och kultursensitivitet. Samarbete behövs också med andra yrkeskunniga inom social- och hälsovården samt ungdomsarbete, så att man kan erbjuda mångprofessionellt stöd i skolorna i ett så tidigt skede som möjligt och så nära den unga som möjligt. Barns och ungas delaktighet i det beslutsfattande som angår dem bör stärkas.

Examen från andra stadiet är i nuläget en nödvändighet för alla unga på grund av ökade kunskapskrav inom arbetslivet. I och med förlängd läroplikt är det meningen att göra det enklare för unga att få en examen från andra stadiet. För att lyckas med målsättningen krävs konsekventa insatser i utbildningens kvalitet och välbefinnandet och stödet för eleverna på andra stadiet.

a. Tillräckligt serviceutbud inom elev- och studerandevården

En av de största problemen på andra stadiet är den stress och belastning som studenterna upplever.  Inom gymnasierna syns detta som en ökad stress och inom yrkesskolorna syns avsaknaden av stöd och illamåendet i att många avbryter sina studier. Det är centralt för välbefinnandet hos de unga att elev- och studerandevården har tillräckligt med resurser och att ungdomar får ta del av de mentalvårds- och missbrukartjänster som är avsedda för dem.

b. Mera närundervisning

En tillräcklig mängd högkvalitativ närundervisning är en central metod i att säkerställa utbildningens kvalitet.  Inom gymnasierna utgör stora, till och med 40 elevers gruppstorlekar ofta ett problem medan inom yrkesskolor är problemet vanligtvis en otillräcklig mängd närundervisning. Kommunen bör se till att man kan erbjuda tillräckligt med närundervisning undervisning på andra stadiet.

Kommunen bör lägga sina egna kvalitetskriterier såväl för gymnasie- som yrkesutbildning.  Inom kommunen ska man också främja samarbetet mellan gymnasier och yrkesläroanstalter till exempel genom att erbjuda eleverna möjligheter att utföra ämneshelheter i ett annat gymnasium eller yrkesskola.

c. Särskilt stöd för elever som behöver det

I samband med skolplikten är det viktigt att se till att de studenter som tidigare avbrutit sina studier har en möjlighet att få en utbildning inom andra stadiet. Unga som behöver särskild stöd ska erbjudas det. Det särskilda stödet ska vara resursstarkt och mångprofessionellt på andra stadiets läroverk.

I takt med populariteten av handledande utbildningar ska deras tillgänglighet och kvalitet tryggas runtom i landet. Alla som vill ska garanteras tillträde till en handledande utbildning. Utbildningen ska genomföras i tätt samarbete med gymnasier och yrkesläroanstalter.

Det ska styras mera resurser för studenter som har behov av särskilt stöd inom handledande utbildningar.

Varje ungdom ska garanteras en utbildningsplats i rätt tid som är förenlig med ungdomens livssituation och ork. För att garantera stödet ska flera yrkeshandledare och skolgångsassistenter anställas inom utbildningsbranscherna.

Trafiken orsakar en femtedel av Finlands klimatutsläpp och personbilstrafikens andel av detta är mer än hälften. Finland har förbundit sig vid att halvera utsläppen som kommer från trafiken fram tills år 2030. Eftersom människornas rörlighetsbehov är olika inom städer och på glest bebodda områden behövs olika lösningar på olika håll i Finland – men det gemensamma är att främja utsläppssnål trafik såväl inom tätt bebodda städer och tätorter som glesbygder. Helheten av lösningar ska förutom minska utsläppen även förbättra människornas vardag överallt i Finland. Kollektivtrafik som är rimligt prissatt, smidig och tillgänglig är förnuftigt ur en mänsklig, ekonomisk och ekologisk synvinkel. Gång- och cykelvägar samt körvägar ska tas hand om väl, vilket också förebygger olyckor.

a. Smidiga, tillgängliga och rimligt prissatta kollektivtrafiklösningar

Kollektivtrafiklösningar har en nyckelposition då trafikutsläppen minskas och kommuninvånarnas livskvalitet förbättras. Inom täta stadsområden ska kollektivtrafiken kunna möjliggöra ett bilfritt liv, på glesbygder åtminstone uträttandet av dagliga ärenden. I kommunerna bör man testa anropstrafik och samtransporter mellan byar. För biljettprisernas del ska kollektivtrafiken vara ett förmånligare alternativ än att äga bil och vara tillgänglig oberoende inkomstnivå, ålder, hälsotillstånd eller skada. Målsättningen är att ha en prisvärd kollektivtrafik i hela Finland. I stadsområden effektiveras kollektivtrafiken från kranskommunerna till exempel genom att utveckla infartsparkeringen. I hållplats- och ruttplaneringen uppmärksammas de som använder tjänsterna. Hinderfriheten inom kollektivtrafiken bör utvecklas.

b. Att förbättra ställningen hos cykling och gående i byar och städer

Metoderna för att främja gående och cykling är olika på landsbygden och inom städer, men man kan utveckla gång- och cykelbanor målmedvetet överallt, vilket främjar utomhusmotion.

I alla kommuner görs ett program för främjandet av gående och cykling. Gående och cykling är huvudsakliga transportsätt då nya områden planläggs. I centrumområden byggs nya gågator, trottoarer breddas och det byggs nya snabba cykelleder. Vintercykling främjas genom att utvecklas cykelledernas vinterunderhåll och genom att prioritera plogning av cykel- och gångtrafikleder vintertid. Barns och ungas motionsmöjligheter främjas genom att se till att man säkert kan cykla till grundskolan då skolvägens längd tillåter det. Förutom att öka cyklande införs cyklar för allmänt bruk i tillräckligt stora kommuner.

c. Användningen av elbilar och gasbilar samt allmänna cyklar främjas

Att införa el- och gasdriven oundviklig personbilstrafik i en så stor utsträckning som möjligt är en väsentlig metod för att minska dess utsläpp. I rådande stund är systemen sporadiska och bristfälliga. Inom kommunerna uppgörs en plan om att utvidga nätverket för tankning och laddning och dess förverkligare konkurrensutsätts. Ett enhetligt och omfattande laddningsnätverk möjliggör spridningen av dessa transportsätt. En ökad användning av biogas ger även nya möjligheter inom affärsverksamhet för till exempel jordbrukare på olika håll i Finland. Det ska vara möjligt att tanka biogas och att ladda elbilar även utanför de mer högtrafikerade delarna av landet. Flytande biobränslen kan fungera som en lösning då man rör sig emot en långsiktig målsättning, såsom elektrifierad trafik, biogas och syntetiska bränslen. Bilpooler stöds genom planering av parkeringsområden och laddningspunkter. Kommunernas bilar kan tillgängliggöras för allmänt bruk då de inte är i tjänstebruk.

Energieffektivt byggande och minskning av utsläppen i den byggda miljön är centrala då Finland övergår till koldioxidneutralitet. Byggnader använder 40 % av inhemsk energi och de orsakar över 30 % av utsläppen. Byggandets andel av utsläppen under byggnadernas livscykel är också betydande. Utsläppen av de befintliga byggnaderna ska minskas genom att byta ut lösningar för uppvärmning mot hållbara alternativ och genom investeringar i energieffektivitet. Det är synnerligen viktigt att göra satsningar i hållbara energiformer och i minskning av energianvändningen. Dessutom behövs minimering av byggnadsfasens utsläpp: istället för rivning föredras reparation av det nuvarande byggnadsbeståndet och återvinning av byggnadsmaterial.

a. Gynnande av det nuvarande byggnadsbeståndet och byggnadsavfallets kretsloppsekonomi

Byggandets andel av utsläppen under byggnadens livscykel är över 20 %. Då det gamla byggnadsbeståndet främjas över rivning och nybygge kan man minska på utsläppen från den byggda miljön. Då byggnaderna närmar sig slutet av sin livscykel ska man i första hand bedöma om livscykeln kan förlängas. Om rivning är oundvikligt ska man som villkor för rivningslovet ha en rivningskartläggning som innehåller återvinning av byggavfall. Rivningen av hyresbostäder som blivit överflödiga underlättas och man möjliggör beviljandet ARA-borgenslån för grundliga renoveringar i bostadsaktiebolag.

b. Energieffektiva investeringar i offentliga utrymmen och installation av solpaneler på tak

Merparten av utsläppen från den byggda miljön uppstår medan den är i användning. Med investeringar i energieffektiva lösningar kan utsläpp minskas betydligt – utan att ge upp kvaliteten på inomhusluft. Det offentliga byggnadsbeståndet kan blir en ledstjärna för energieffektivt byggande. I offentliga byggnader minskar man på utsläpp till exempel genom att ta upp spillvärme, bygga solpaneler, byte till mer hållbara värmelösningar såsom jordvärme och lagrad värme. Solpaneler kan installeras på väggar och tak.

Boende har varit den mest växande utgiften bland hushåll med medelinkomst i OECD-länder sedan finanskrisen år 2008. Boendets höga pris påverkar uppehället i synnerhet hos låginkomsttagare och de som bor i hyresbostäder. Det ökar också den sociala ojämlikheten inom bostadsvalet, eftersom livskvaliteten försvagas av långa arbetsresor, och i värsta fall subventioneras höga boendekostnader med offentliga medel. Normen för städernas och kommunernas planering och reglering av markanvändning och byggande måste bli en minimering av koldioxidutsläpp och tryggande av kolsänkorna bland annat med hjälp av rikliga grönområden, trädbeståndet och träbyggande. Inom kommunerna bereds en plan för förverkligandet av koldioxidneutralitet senast 2030. Inom byggande undviker man att bygga tätt genom att fylla tomter och bygger hellre högt och glest så att det finns plats för gårdsträd. Eftersom befolkningen åldras med snabb takt ska det byggas allt fler hinderfria bostäder.

a. Bostäder till skäligt pris för alla

Det ställs som målsättning att åtminstone 40 procent av nybyggnationen som sker på områden med höga boendeutgifter är ARA-producerat. Om ARA-produktion inte möjliggör boende till skäligt pris i en tillräckligt stor utsträckning bör man öka den egna byggnadsproduktionen inom kommunerna. För att häva segregationsutvecklingen ska ARA-hus också planläggas på sådana områden med koncentrerat välstånd. I synnerhet på växande orter är uthyrning den primära metoden vid tomtöverlåtningar. I synnerhet på områden där tomternas värde ökar hålls tomterna i kommunens ägo, också genom anskaffning av tomtmark. Boendeutgifternas överkomlighet kan främjas genom en förändring av byggnadsförordningar för parkeringsplatserna mot att bättre stöda bilfrihet. Varje invånare betalar just nu genom sina boendeutgifter för byggnadens parkeringsplatser.

b. Att gynna trä- och grönt byggande

Att bygga med trä är en klimathållbar och sund byggmetod. Samtidigt som det uppstår märkbara utsläpp i produktionskedjorna för cement och stål, binder träbyggandet kol och är från inomhusluftperspektivet ett bättre alternativ för hälsan. I planeringen gynnas träbyggande. Den offentliga sektorn blir en vägvisare för träbyggande. Användningen av grönfaktorer, till exempel gröna tak befrämjas inom stadsplaneringen. Mängden grönkontakt höjs speciellt på fastigheter för småbarnsfostran till exempel med skogsbaserade gårdar.

Med tanke på miljön är stenkol och torv de sämsta bränslealternativen, och en nedläggning av energiformerna snarast möjligt är ett viktigt steg mot ett koldioxidneutralt Finland. Biomassa kan användas i en begränsad utsträckning, då man övergår mot lösningar som inte baserar sig på förbränning. Det kommer inte att investeras i nya stationära förbränningsanläggningar. För att öka förbränningsandelen hos biomassa ska investeringar i nuvarande stationära förbränningsanläggningar tillåtas i en liten utsträckning.

a. Lösningar som inte bygger på förbränning istället för stenkol och torv

Inom kommunala energibolag ska man begära om att avstå användningen av stenkol och torv senast år 2025 och i första hand ersätta energiproduktionen med lösningar som inte bygger på förbränning. Att utnyttja spillvärme och luftvärmepumpar, lagrad värme och geotermisk energi tillför nya möjligheter för värmeproduktionen.

b. Hållbarhetskriterier för biomassa

Biomassa är ett bränsle som används under övergången mot förbränningsfria energilösningar, och ska enbart användas för att ersätta fossila bränslen. Hållbarhetskriterier som fastställts av EU:s biomassadirektiv är en bra början men garanterar inte att den biomassa som används är hållbar. Kommunala energibolag ska fastställa strikta hållbarhetskriterier för använd biomassa och förbinda sig till att övervaka den. Planeringen och tolkning av nuvarande planer som handlar om byggandet av vindkraftverk ändras så, att de stöder byggandet av moderna vindkraftverk och samordning av vindkraft och lokala näringsgrenar. När lagstiftningen tillåter sänks fastighetsskatten för havsbaserade vindkraftverk till samma nivå som för landbaserade vindkraftverk.

c. Mer lagring av energi

Speciellt införandet av solenergi förutsätter att man höjer energilagringens kapacitet. Överskottsenergi som uppstår till följd av säsongsväxlingen kan lagras till exempel i underjordiska vattenmagasin som tas i bruk av energibolagen. I offentliga byggnader görs utbyggnad av värmelagring som täcker fastighetens behov.

En välmående nära natur förbättrar kvaliteten på boende och agerar som kolsänka. Skogar och andra nära naturområden är populära rekreationsområden och ser till naturen behåller sin mångfald. Turismen sysselsätter till och med över 140 000 personer runtom i Finland, varav 30 procent är unga. Betydelsen av natur- och närturism samt primära förvärvskällor kommer att understrykas och har en central roll efter pandemin samt då man motarbetar klimatförändringen på ett sätt som främjar social rättvisa.

a. Mer areal till naturskyddsområden

Beskyddad mark och skog är en av de viktigaste sätten som främjar naturens mångfald. Skogsskyddet ökas målmedvetet i samverkan med lokala naturskyddsnätverk och naturutredningar. Underhåll av naturskyddsområden ska få tillräckligt med resurser och skyddade områden återställs. Naturvärderingar och ekologiska korridorer ska uppmärksammas i planeringen så att djur kan förflytta sig tryggt från en plats till en annan.

B. Förutsättningarna för när- och naturturism i skick

När- och naturturism är viktiga för att återuppliva branschen efter pandemin. Pengar som kommunen använder för att främja turismen ska allokeras så att naturturism betonas. Kommunerna spelar en viktig roll i att främja samarbetet mellan turistbranschens aktörer och erbjuda servicehelheter för potentiella resenärer.

c. Djurens välmående höjs

För att uppfylla djurens rättigheter är det viktigaste steget framåt allt köpa alltmer växtbaserade produkter inom den offentliga matservicen. Deras andel inom upphandlingarna höjs till minst 50 procent.

En dejourerande tillsynsveterinär utses i kommunerna. Ett samarbetsorgan för djurskyddsaktörer skapas, där djurskyddsorganisationer, polisen och det lokala djurskyddet ingår. Samarbete görs i synnerhet med polisen genom att utnämna en djurskyddspolis i kommunen. Kommunerna ska ta som sin uppgift att ta fast och transportera lösdrivande sällskaps- och hobbydjur samt stå för kostnaderna som uppstår av detta. Kvaliteten på vården som man ger till upphittade djur ska förbättras. Livskraften hos vandringsfiskbestånden förbättras i mån av möjlighet genom att återställa forsar och bygga fiskvägar i samband med vattenkraftverk. Vattenkraftverk som har en mindre kapacitet kan rivas för att förbättra fiskvägar och återställa naturen.

De största problemen inom den finländska social- och hälsovården har varit en långsam tillgång till hjälp och stöd samt höga patientavgifter. Hälsoskillnaderna mellan fattiga och rika har blivit oproportionerligt stora. Varje människa ska kunna lita på att det finns yrkeskunnig hjälp och stöd när det behövs. I nuläget är det inte så, eftersom personer med låga inkomster som använder offentliga tjänster har mest svårigheter i att få hjälp av en läkare. Att satsa på preventiv hälsovård, minska på sociala problem och att trygga hjälpen i tid är det mest förnuftiga handlingssättet ur ett mänskligt och ekonomiskt perspektiv. Förverkligandet av sote-tjänster enligt samisk språklag uppmärksammas på samernas hemområden.

a. Man ska få träffa en läkare gratis med högst en veckas väntetid

Varje finländare ska kunna lita på att få träffa hälsocentralläkare eller en annan yrkesperson enligt behov gratis och högst inom en vecka. Hälsovårdscentralens avgifter ska slopas och tandläkaravgifter sänkas. Kommunerna ska i samråd med staten ställa en vårdgaranti om tillträde till primärvården på högst en vecka. När människorna litar på att man får hjälp från den offentliga hälsovården i tid, minskar mängden privata sjukförsäkringar och den hälsomässiga jämställdheten ökar. Köerna till den offentliga tandvården ska också förkortas. Kommunen ska erbjuda tillgång till icke-brådskande vård för papperslösa.

Inom specialsjukvården ska utbudet av tider till den öppna hälso- och sjukvårdsmottagningen utökas så att invånarna kan få nödvändiga undersökningar exempel hos en gynekolog, ögonläkare, geriatriker och ortoped utan dyra undersökningar på privata vårdcentraler. Inom sjukvårdsdistrikten bör man se till att resurserna används på ett effektivt och högkvalitativt sätt för undersökningar som är medicinskt motiverade och för vård.

b. Patientavgifter ner och indrivningen på is

Det samlas årligen in cirka 1,4 miljarder euro genom patientavgifter inom social- och hälsovården. Trots betalningsavbrott belastar patientavgifterna i synnerhet de som har små inkomster och som använder mycket tjänster, och därför hamnar över 400 000 patientavgifter till följd av utmätning. Många kommuner använder privata inkassoföretag för indrivning av patientavgifter. Kommunerna och sjukvårdsdistrikten ska sänka kundavgifterna och dessutom tillämpa möjligheten inom lagstiftningen att återkalla indrivningen då det är oskäligt med tanke på kundens ekonomiska situation. Användningen av privata indrivningsföretag ska upphöra.

c. Avgiftsfria preventivmedel för unga

Kommunen ska erbjuda mångsidiga avgiftsfria preventivmedel för alla under 25-åringar som passar vardera ungdom bäst. Man har fått goda resultat från de kommuner där avgiftsfria preventivmedel testats: könssjukdomar och avbrutna graviditeter har minskat och kommunen har sparat pengar. Avgiftsfria preventivmedel för unga är också en jämställdhetshandling: den garanterar möjligheten åt alla unga att sköta om sin egna sexualhälsa och njuta av livet oberoende bakgrund eller välstånd.

Alla borde få hjälp utan svårigheter då de ber om och behöver det. Inom social- och hälsovårdstjänsterna ska man hålla sig till principen om en lucka och satsa på preventiva tjänster med låg tröskel. Möjligheten att sköta ärenden ansikte mot ansikte ska bevaras vid sidan om att sköta ärenden elektroniskt. En effektiv kund- och servicehandledning underlättar ställningen speciellt hos sådana som behöver mycket hjälp. Arbetet som görs inom social- och hälsovården behöver tillräckliga resurser och satsningar inom god arbetsgivarpolitik. Service ska erbjudas på ett köns- och kultursensitivt sätt.

a. Terapigaranti tas i bruk i kommunerna

Störningar i den mentala hälsan berör en stor del av finländarna. Samtidigt är störningar i den mentala hälsan en central orsak för såväl lång sjukfrånvaro som förtidspension. Det behövs mera tjänster inom mentalhälsovårdstjänsterna som kan erbjudas snabbt och med låg tröskel. Det finns stora brister i synnerhet i mentalhälsovården för barn och unga samt för de som är utanför arbetslivet. Kommunerna ska tillsammans med kommunen implementera en terapigaranti, som garanterar rätten till psykoterapi eller annan psykosocial vård senast en månad efter att vårdbehovet konstaterats.

b. God vård för äldre både hemma och på serviceboende

Missförhållanden inom äldrevården är ett allvarligt människorättsproblem och en skam för den finländska välfärdsstaten. Varje människa ska kunna lita på att man tar hand om honom eller henne då de egna krafterna inte längre räcker till. Kommunerna bör se till att vårdardimensioneringen som förskrivs av lagen uppfylls och samtidigt förbättra kvaliteten och tillgängligheten hos hemvården genom att öka mängden arbetstagare och satsa på arbetshälsan. Service som ges hemma ska utvecklas, och hembesök av läkare, hemrehabilitering och stimulansaktiviteter ska ingå i serviceutbudet. Arbetstagare ska ha en kanal där de kan rapportera om missförhållanden utan rädsla om att förlora sin arbetsplats. Kommunerna ska utveckla en mellanmodell av gemensamt boende som ett alternativ till hemmaboende och serviceboende med heldygnsomsorg.

c. Mer resurser till service för missbrukare

Den kommunala missbrukarpolitiken ska minska på det mänskliga lidandet och samhälleliga skadeverkningar. Varje människa har rätt till god behandling och ett människovärdigt liv. Människor med missbruk har berättat om diskriminerande behandling inom offentliga tjänster som är avsedda för alla. Stigmatisering förhindrar uppsökande av vård att de grundläggande rättigheterna uppfylls. Stigmat som associeras med missbrukare och att söka sig till service för missbrukare ska aktivt minskas bland annat genom att utbilda arbetstagare inom social- och hälsovården.

Förebyggande alkohol- och drogarbete som riktar sig till service för missbrukare och hela befolkningen ska få tillräckligt med resurser, och kommunen ska utarbeta en plan om service för missbrukare. Missbrukarservicen ska vara lättillgänglig. Servicen ska vara lätt att hitta, och det ska vara så enkelt och hinderfritt som möjligt att söka sig till dem. Närstående ska också erbjudas stöd och vård. Barnens rättigheter ska beaktas då man gör en klientplan för missbrukarvård, och familjeservicen samt barnskyddet ska satsas på. Kommunens missbruksprogram ska innehålla förebyggande av och instruktioner för problematiskt spelande, och hur en person med ett penningspelproblem kan få vård.

d. Ledighet och stöd för närståendevårdare

Det har uppskattats att det i Finland år 2018 fanns 350 000 närståendevårdare, eller personer som vårdar en närstående på grund av skada, sjukdom eller motsvarade anledning. Cirka 50 000 närståendevårdare har gjort ett avtal med kommunen. De är vanligtvis kvinnor som är över 65 år och sköter sin make som lider av minnessjukdom. Som stöd för närståendevårdare ska kommunen satsa på service som stöder närstående- och familjevård. Genom att säkerställa högkvalitativ och mångsidig avlösarservice till exempel i vårdtagarens hem kan man uppmuntra närståendevårdare att ta ut de ledigheter som tillhör dem. Stöd för närståendevård ska grunda sig på behov, inte kommunens budget.

e. Stark självbestämmanderätt som grund för handikappolitiken

Handikappservice ska utvecklas kundinriktat genom att erbjuda lämplig service för människor i olika åldrar och med olika behov. Personer med funktionsnedsättning ska få delta i beslutsfattande som angår dem själva. För att kunna garantera tillräckligheten hos färdtjänsterna och personlig assistans är det viktigt att stärka självbestämmanderätten hos personer med funktionsnedsättning och möjligheterna att bestämma om sin egen fritid. I synnerhet ska man uppmärksamma rättigheterna hos de funktionsnedsatta som är sårbara för diskriminering på flera grunder. Det ska ordnas möjlighet till avlönat arbete för arbetsföra och -villiga genom samarbete med näringslivet samt lönesubventioner. Personer med funktionsnedsättning ska också få lön för sitt arbete.

En handikappad person ska själv kunna bestämma om var, hur och med vem hen bor. Tvångsflyttar ska förbjudas. Information på klarspråk om vilka tjänster som finns samt hur och varifrån man kan få dem ska finnas för personer med funktionsnedsättning och deras närstående. I kommunerna ska det finnas skilda experter som vid behov kan ge råd på klarspråk åt handikappade samt deras familjer. Kommunerna skulle också kunna erbjuda kamratstöd – genom kommunen ska man också kunna få kontakt med erfarenhetsutbildare.

f. En hinderfri och tillgänglig kommun

På alla ställen ska hinderfrihet, tillgänglighet, jämställdhet och likställdhet beaktas. Hinderfrihet innebär inte enbart ramper och hissar. Det är till exempel induktionsslingor, tolkning, doftfrihet och klarspråk. Offentliga utrymmen och läroverk ska vara hinderfria och deras kommunikation tillgänglig. Personer med funktionsnedsättning ska få delta i tillfällen som anordnas av läroverk, kommuner, landskap, förbund och partier om de så vill. Det är också viktigt arbete att påverka attityder och fördomar. Kommunernas handikapp- och äldreråd ska få riktiga maktbefogenheter. Det är viktigt att bedöma likabehandlingseffekterna inom kommunerna.

g. Mera platser för de som söker skydd

Kommunerna erbjuder kommunplatser åt kvotflyktingar och asylsökande som har beviljats uppehållstillstånd så att de kan flytta från flyktinglägren eller mottagningscentren och få integrationsservice. I framtiden kommer det i synnerhet att behövas mera kommunplatser åt kvotflyktingar.

Kommunerna ska se till att de nya finländarna får ta del av vardagen i Finland så snabbt som möjligt utan onödigt och otryggt väntande i mottagningscentren. Kommunplatserna ska försäkras snabbt speciellt för barn och familjer som kommer till landet utan vårdnadshavare.

h. Bostad är en mänsklig rättighet

Finlands målsättning är att avlägsna hemlöshet helt och hållet under två valperioder alltså senast tills slutet av året 2027. Ett eget hem är ett grundläggande behov som förenar alla människor, och därför ska bostadslöshet minskas till exempel genom att följa bostad först-modellen. Hemlöshet kan öka stress och missbruk, försämra livshanteringen och orsaka svårigheter i att hitta en arbets- och studieplats. Kommunerna ska förstärka arbetet mot bostadslöshet genom att förbättra tillgängligheten av bostadsrådgivning samt genom andrahandsuthyrningsmodell för bostäder. Inom kommunernas basservice är det viktigt att öka kompetensen och förståelsen för hemlöshet. För att förbättra situationen hos de hemlösa som är i behov av starkt stöd ska det utvecklas rörliga sote-tjänster och lågtröskelservice som stöder boendet.

Det bästa sättet att hjälpa barn och unga som är i behov av stöd är att helhetsmässigt hjälpa hela familjen. Också vid familjeservice är det viktigt att se till att problemen inte blir allvarliga genom tillgänglig service i rätt tid.

a. Hemservice åt alla som behöver den

Hemservice åt barnfamiljer är socialvårdslagsenlig service, med vilken man stöder familjernas vardag och ork. Servicen kan till exempel vara konkret hjälp inom hemarbete, barnavård och omsorg eller hjälp med att sköta ärenden. Kommunerna bör se till att informationen om hemtjänster är tillgänglig för alla familjer och på envar familjs modersmål.

b. Personaltilldelningen inom barnskyddet i skick

Alla barn har rätt till en säker barndom och ungdom. Högkvalitativ barnskyddsservice som ges i rätt tid och har tillräckliga resurser minskar det mänskliga lidandet och kostnaderna. Barnens och de ungas delaktighet ska höjas såväl inom barnskyddet som när deras egen service planeras. Den snabba omsättningen av socialarbetare ska förebyggas genom förbättrade arbetsförhållanden. Förverkligandet av barnens rättigheter är i fara ifall en socialarbetare har för många barn och familjer som sina kunder.

Gällande vård utom hemmet inom barnskyddet behöver man satsa på fosterfamiljverksamheten och se till att fosterfamiljer får tillräckligt med stöd och utbildning. Det är viktigt att säkerställa att servicen inom institutionsvården inom barnskyddet är högkvalitativ och personaltilldelningen tillräcklig. Barn och unga ska också höras tillräckligt under placeringen. Barnskyddsanläggningar ska i första hand produceras som kommunens egna serviceverksamhet. Kvaliteten hos barnskyddstjänsterna ska övervakas regelbundet. Föräldrar vars barn placerats utanför hemmet ska också själva få stöd.

c. Stöd, upplevelser och gemenskap genom ungdomsarbete

Ungdomsarbete har en enorm betydelse som service som stöder välbefinnandet och gemenskapen hos unga. Genom ungdomsarbete stöder kommunen ungdomarnas inflytande, utvecklar fritidstjänster och hobbymöjligheter för unga och stöder hjälpbehövande unga. Ungdomsutrymmen ska vara en egen plats för unga där de kan vistas och umgås med låg tröskel. Service inom ungdomsarbetet ska föras allt närmare de ungas vardag samt till nätet och sociala medier genom rörligt ungdomsarbete. Tillgängligheten hos uppsökande ungdomsarbetets tjänster ska säkerställas med tillräckliga resurser.

d. Nolltolerans för våld inom närstående relationer

Ingen ska behöva bli ett våldsoffer i sitt eget hem, men närståendevåld är fortfarande ett betydande problem i Finland. Kommunerna ansvarar både för våldsförebyggande arbetet och för att anordna service för våldsoffer, våldsutövare samt andra utsatta. Det är nödvändigt att sköta om kompetensen hos arbetstagarna inom kommunen så att situationer kan redas ut i tid och offren kan få rätt service så snabbt som möjligt. Fastän närståendevåld berör alla kön är kvinnor och könsminoriteter mest utsatta för speciella våldsformer och hot om våld på grund av sitt kön. De könsbaserade egenskaperna hos våldet ska beaktas när man planerar service inom kommunerna för såväl våldsoffer som våldsutövare.

Att välfärdstjänsterna produceras som offentliga tjänster bevarar medborgarnas demokratiska beslutsmakt över deras innehåll samt minskar behovet av övervakning och byråkrati. Framför allt säkerställer en offentlig tjänsteproduktion att skattemedel används för att producera tjänster och inte för multinationella företagskoncerners vinster och skatteparadis. Omfattande och ibland totala utläggningar av verksamhet till exempel inom äldrevården, handikapp- och mentalvårdstjänster och inom barnskyddets placeringar äventyrar kommunens förmåga att garantera lagstadgad service för invånarna, ifall sote-företagen hamnar i en krissituation eller höjer sina priser på grund av sitt monopol. Därför är det nödvändigt att kommunalisera tjänster som i en alltför hög utsträckning utlagts på entreprenad.

a. Slut på skatteparadisekonomin och misslyckade privatiseringar på bekostnad av personalen

Kommunerna kan ha ett behov av att komplettera sitt serviceutbud till exempel med tjänster som produceras av föreningar eller privata företag. I synnerhet på föreningsfältet har många aktörer kännedom om service för specialgrupper som kommunerna nödvändigtvis inte har. Omfattande utlokaliseringar eller bolagiseringen av kommunala tjänster är ett sätt att spara pengar på bekostnad av personalens små löner och arbetsvillkor. Utlokaliseringsavtal skapar nya kostnader när det är nödvändigt för kommunerna att övervaka kvalitet och förverkligande av avtal, och alltför ofta har företagen sökt vinst på bekostnad av kvalitet.

b. Övervakning av egen och privat serviceproduktion i skick inom kommunerna

Missförhållanden inom äldre- och handikappvården samt till exempel allvarliga kränkningar av grundläggande rättigheter inom barnskyddet har påvisat ett behov att utveckla och stärka övervakningen av tjänster som produceras av både privata och offentliga aktörer. Kommunen ansvarar för övervakningen av sin egen och köpta service. Tillräckliga och separata personalresurser behövs för övervakningen så att dess kvalitet kan säkerställas. Om övervakningens resultat ska rapporteras regelbundet åt tjänsteinnehavare och förtroendevalda.

c. Betydande skadestånd till underleverantörsavtal

Om kommunen ändå beslutar att utlokalisera vissa tjänster istället för att producera dom själva, ska det i avtal om köp av service ingå villkor om skadestånd som betalas till klienterna och kommunen ifall tjänsteproducenten försummar sina skyldigheter, till exempel om mänsklig omsorg inte kan garanteras eller klienternas grundläggande behov inte uppfylls.

Över 400 000 personer arbetar inom kommunbranschen varav merparten är kvinnor, och kommunala upphandlingar uppgår till mer än 20 miljarder euro. Därför har kommunerna ett speciellt ansvar över att visa gott exempel som arbetsgivare och inköpare. Jämställdhet i lönefrågan, att orka i arbetet och välbefinnandet i arbetet är inte effektiva arbetets motpol utan dess förutsättningar och värdegrund. I synnerhet inom branscher med brist på arbetskraft finns det orsak att överväga löneförhöjningar.

a. Slut på permitteringar, besparingar kan inte uppnås med dem

På grund av bland annat pandemin har man permitterat en rekordmängd anställda inom kommunerna. I värsta fall orsakar permitteringarna underskott i kommunernas välfärd när viktig service försvagas. De besparingar man får av permitteringar är kortvariga och i verkligheten flyttar de kostnader från en ficka till en annan. Permitteringar inom kommunen påverkar i synnerhet kvinnors uppehälle.

b. Arbetstagarnas delaktighet ska stärkas genom arbetsarrangemang och i styrelserna för kommunala bolag

Kommunanställda är experter inom sitt eget arbete, och de spelar central roll inom arbetsarrangemangen. Delaktigheten i arbetet kan ökas till exempel genom att främja olika modeller för självstyrning. Representationen av personalen inom kommunala bolag ska aktivt följas upp och representationen ska också förverkligas på styrelsenivå inom bolag som sysselsätter minst 25 personer. Lönejämställdhet och öppenhet om löner främjas genom systematiska lönekartläggningar. Separata jämställdhetsplaner ska förverkligas som en del av ändamålsenlig jämlikhets- och likabehandlingsplanering. Anonym rekrytering ska införas i kommunerna.

c. Kommunerna som föregångare inom välbefinnande i arbetet

Att främja välbefinnandet i arbetet är arbetsgivarens skyldighet och välmående arbetstagare är bättre arbetstagare. Välbefinnande i arbetet har bevisligen en stor inverkan på mängden sjukskrivningar, och genom satsningar på välbefinnande har man fått betydande förbättringar i detta avseende vid olika orter.  På olika håll inom kommunbranschen ska man påbörja experiment med förkortade arbetstider.

Kommunerna ska vara familjevänliga arbetsplatser, där balansen mellan arbete och familjeliv lyckas inom både skiftes- och kontorsarbete. Principer för trygga lokaler upprättas på alla arbetsplatser och arbetarskyddsfullmäktige utbildas för uppdrag som trakasseriombud. Kommunerna erbjuder mentalvårdstjänster som stöder arbetet, såsom kortterapi, som en del av arbetshälsovården.

d. När lagen om offentlig upphandling tillämpas ska förutom priset också miljöfrågor, samhällsansvar och arbetsvillkor beaktas

Det enorma totalbeloppet för kommunala upphandlingar ger ett högt värde för villkoren hos upphandlingarna. De som förverkligar upphandlingarna har ansvar över att stora gemensamma förmögenhetsmassor inte hamnar i händerna på aktörer som flyr undan skatter eller annars är oetiska. Lagen om offentlig upphandling ger redan i nuläget en möjlighet till att mångsidigt prioritera anbud på andra än prismässiga grunder. När upphandlingar planeras ska det läggas en lika stor vikt vid miljöhållbarhet, samhällsansvar och att arbetsvillkoren uppfylls minst till den grad som motsvarar den egna serviceproduktionen. Inom upphandlingar gällande matservice höjs andelen växtbaserade produkter till minst 50 procent.

e. Nej till bolagisering och utläggningar

Under de senaste åren har kommunerna gjort omfattande utläggningar av sin verksamhet till affärsverk och kommunala bolag. Särskilt stödtjänster har bolagiserats vilket har lett till sänkta löner inom kvinnodominerade branscher. De besparingar man antagit att bolagiseringen och utlokaliseringen resulterar i realiseras sällan enligt planerna, istället kan kostnaderna stiga. En ansvarsfull kommun litar på sin egen effektiva serviceproduktion, och främjar inte bolagiserings- och utlokaliseringsutvecklingen.

Kommunerna har en betydande roll både som direkta sysselsättare och som en drivkraft för de lokala arbetsmarknaderna. Som bäst kan kommunens verksamhet möjliggöra en ökad sysselsättningsgrad och en spridning av sysselsättningen till de grupper som har varit svåra att integrera på arbetsmarknaden. En välfungerande kommun är en motor för den regionala näringsverksamheten.

a. Sociala företag erbjuder arbetsmöjligheter för fler

Sociala företag har blivit alltmer populära i Finland under de senaste åren. Dessa företag använder mer än hälften av sin vinst för att utveckla sina målsättningar och uppdrag. Eftersom syftet med verksamheten är mer mångsidig än att skapa affärsvinster erbjuder den sysselsättning för människor i en allt större omfattning. Kommunerna ska stöda sociala företag genom att erbjuda rådgivning och tidig finansiering eller annat stöd för projekt som är särskilt lovande.

b. Rättigheterna för arbetslösa, personer med funktionsnedsättning och delvis arbetsföra personer ska uppmärksammas i speciellt inom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte

Under det senaste decenniet har en oavlönad arbetsmarknad uppstått i Finland på vilken arbete som motsvarar lönearbete utförs genom att länka praktikanter och genom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Tjänstefel har gjorts synnerhet inom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Arbetsföra människor har utan orsak styrts till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte under karenshot. Kommunerna ska själva kritiskt bedöma den rehabiliterande arbetsverksamhet som de utför. Sysselsättningsplanerna ska göras enligt individuella situationer och man ska hålla fast vid överenskommelser. Yrkesträning ska erbjudas för delvis arbetsföra. Man kan inte hålla en person med funktionsnedsättning inom arbetsverksamhet i åratal. Rehabiliterande arbetsverksamhet ska vara genuint rehabiliterande, annars ska arbetet ordnas som lönesubventionerat arbete.

Kommunerna ska genuint genomföra obligatoriska anställningar av över 57-åriga arbetslösa med hjälp av lönesubventioner. En aktiv sysselsättningspolitik minskar kommunens andel av det arbetsmarknadsstöd som utbetalas. Det ska ordnas en verklig möjlighet till service inom arbetshälsovården för personer som utför praktik, rehabiliteras eller på annat sätt har tidsbundet arbete. Problem inom arbetsverksamheten ska kartläggas och korrigeras så att högsta prioritet är avlönat arbete istället för flerårig arbetsverksamhet. Arbetspenningen som man får av arbetsverksamheten ska överstiga de kostnader som tillkommer av att delta i arbetsverksamheten. Av arbete som uppfyller lönearbetets kriterier ska en riktig lön och andra förmåner utbetalas.

c. Hållbar tillväxt genom kommunal vitalitetspolitik

Förutom industripolitik behövs vitalitetspolitik där fokus ligger förutom på näringar och industriella investeringar också på att öka kommuninvånarnas delaktighet och ett målmedvetet utvecklande av kommunens attraktions- och hållkraft. Varje kommun i Finland kan inte ha en positiv nettoinflyttning, men varje kommun kan vara livskraftig. Delaktigheten hos kommuninvånare stärks bland annat genom medverkan i budgetarbete. I arbete med fokus på medverkan i budgetarbete läggs särskild tyngdpunkt vid att låta varje kommuninvånare få sin röst hörd och att projekt som är riktade till andra än förmögna grupper lyckas.

God basservice och investeringar i utbildningen är den bästa näringspolitiken. Tillgängligheten av kompetent arbetskraft är ett livsvillkor för hållbar livskraft inom kommunerna. Tillräckliga resurser inom välfärdstjänsterna och i synnerhet att säkerställa förutsättningarna för andra stadiet är centrala delar i att bygga upp livskraften. Förutom att ge resurser till den egentliga utbildningen ska kommunen även trygga förutsättningarna för studierna, bland annat med ett tillräckligt utbud av internatplatser.

Förutsättningarna för föreningar och sammanslutningar ska tryggas. Till exempel är sysselsättningspolitiska projekt som startats av organisationer, rehabiliterande arbetsverksamhet, sysselsättning av unga och projektpengar en del av kommunernas sysselsättningsåtgärder.

Biblioteken är samhällets grundpelare. De är exempel på service som producerar välstånd och främjar aktivt samhällsmedborgarskap oberoende inkomstnivå. Bibliotekens uppgiftsområde har utvidgats från utlåning av böcker till att vara en vagga för mångsidiga tjänster och kärnan för hela samhället. Resurstilldelningen har däremot släpat efter kraven som ställs på den växande rollen. Satsningar i biblioteksväsendet är viktiga för både kommunen och hela samhället.

a. Bibliotekens resurser i skick

Biblioteken utvecklas vidare som omfattande centrum för information, delningsekonomi och social interaktion. Bibliotekstjänsterna ges tillräckligt med resurser så att deras tillgänglighet garanteras även i glesbygdsområden till exempel med bokbussar som betjänar ett omfattande område. Inom bibliotekens materialförvärv uppmärksammar man mångfalden av läsare och språklig tillgänglighet.

b. Läsfärdigheterna hos barn och unga bör stärkas

Bibliotekens roll hos utvecklingen av ungas läsfärdigheter är av högsta prioritet. Biblioteket och samarbetet med dess närmiljö, i synnerhet skolorna, betonas som stöd för läsande och skrivande till exempel genom läsfadder och läshundsverksamhet. Kön- och kultursensitiv läsfostran ska ordnas, där man i synnerhet uppmuntrar pojkars läshobbyer.

Konst är en del av mänskligheten och den ingår i människans vardag under hela livets gång. Konst och kultur ska befrämjas som en mångfaldig helhet som är tillgänglig för alla. Detta förverkligas genom att man särskilt beaktar konst och kultur som skapas av minoriteter. Det finns rikligt med innehålls- och kvalitetsmässigt rik och livskraftig konst i Finland och kommunerna har en ytterst viktig ställning i att stöda den.

a. Utrymmen och tjänster för aktörer inom det fria fältet till ett skäligt pris

Det har föreskrivits i lagen om kommunernas kulturverksamhet att kommunen ska skapa förutsättningar för yrkeskonstnärers verksamhet. Man ska se till att aktörerna på det fria fältet har ändamålsenliga arbets- och verksamhetslokaler, tillräckligt med ekonomiskt stöd och bland annat försäljnings- och hyreslokaler.

När man i enlighet med kommunallagen stärker delaktigheten genom konst och kultur samt förbättrar tillgängligheten av konst, ska man se till att konstnärens arbete ersätts enligt rättvis lönepraxis så att avgiftsfri konstutbud inte baserar sig på gratisarbete som gjorts av en yrkeskonstnär.

b. Resurserna för konstinstitutionerna ska vara i skick och prissättningen tillgänglig

Institutioner på regional nivå har en speciell roll i att främja livskraften hos konsten och sysselsättningsgraden hos yrkeskonstnärer regionalt. Man ser till att garantera mångfalden genom ekonomiska resurser som möjliggör mindre produktioner och gästutställningar. Utställningsarvoden ska beaktas i museernas ekonomi. Prissättningen av biljetter ska stöda tillgängligheten hos kultur. Vid behov erbjuds kulturtjänster med Kaikukortti på sociala eller ekonomiska grunder.

c. Bidrag och samarbetsmodeller för aktörer på kulturfältet och evenemang

Fria fältets kulturaktörer ska ha arbets- och projektstöd att dela ut, och kommunen ska aktivt möjliggöra samarbetet mellan kulturaktörer och serviceområden.

d. Procentprincipen ska förverkligas och kommunerna ska ha rättvis praxis om ersättningar

Med principen om en procent till konsten där 1 % av byggnadsprojektens budget används för konst tryggar man en högkvalitativ miljö och tillgänglig konst. Kommunerna ska skapa ett principprogram för konsten och hålla sig systematiskt till procentprincipen för att garantera regional jämställdhet. Arbetet som görs av konstnärer ska ersättas enligt rättvis lönepraxis. Kommunerna ska låta arbeten inom konst och kultur utföras som lönearbete, av äkta arbetsandelslag eller beställas från ett företag med FO-nummer.

Procentprincipen inom sote-området tryggar att individens rätt till konst och kultur inom ramarna för självbestämmanderätten förverkligas och speciellt i ett tungt livsskede, då högkvalitativ konst som en del av vården gynnar hälsa och välmående.

Mångsidiga möjligheter till organiserad och oorganiserad verksamhet, konst och kultur är viktiga välfärdsgarantier för kommuninvånarna, och är således hållfaktorer för kommunerna. Rätt till hobbyverksamhet, konst och verksamhet på egna villkor är en grundläggande byggsten för ett gott liv och kommunen har flera verktyg till förfogande i att stöda detta.

a. Avgiftsfria motionsturer för unga

Ungas motionshobby får inte vara beroende av pengar. Kommunerna ska erbjuda gratis motionsplatser för motions- och sportverksamhet för under 25-åringar. Närmotionstjänsterna ska bli fler.

b. Motion för alla åldrar och konst till institutionerna

Motion är en väsentlig del av kommuninvånarnas hälsa och välfärd. Motion ska främjas genom att lyssna på kommuninvånarna och gemensamma strategiska mål inom alla kommunbranscher. Tjänstekedjan inom motionsrådgivningen fungerar enligt rekommendationerna då alla kommuninvånare har rätt till stöd i att hitta en passlig motionsform. Föreningsverksamhetens förutsättningar att producera högklassig motions- och idrottsverksamhet ska säkerställas.

Hobbyverksamhet och upplevelser inom konst och kultur ska vara genuint tillgängliga både ekonomiskt och regionalt. Delaktigheten ska främjas genom att lägga till konstverksamhet i skoldagen och småbarnsfostrans verksamhet och genom att ordna möjlighet till utlåning av instrument.

c. Möjligheter till frivilliga åtaganden och icke-kommersiella lokaler

Användningen av motionsplatser ska möjliggöras under eftermiddagar, kvällstid, under veckoslut och hela året. Kommunerna ska upprätta officiellt godkända delningsgrunder för idrottsplatsernas användningsturer, som jämlikt beaktar den tidsmässiga delningen av turer riktade till olika kön. Kommunernas lokaler ska kunna användas avgiftsfritt av medborgarorganisationer och organisationer som erbjuder fritidsverksamhet.

Icke-kommersiella stadsutrymmen utvecklas på människors villkor.  Istället för reklamplatser tillför man konst till offentliga utrymmen och det upprätthålls utrymmen där kommuninvånarna kan bedriva verksamhet på egna villkor.

Medan världen och arbetslivet förändras i snabb takt har det fria bildningsarbetet en viktig roll som en upprätthållare av nödvändiga medborgarfärdigheter och livslångt lärande. Det fria bildningsarbetets möjligheter kan utnyttjas bättre än i dag för att möjliggöra livslångt lärande och sprida nya samhällsfärdigheter. Det finns orsak att tilldela fritt bildningsarbete mer resurser än idag.

a. Rätt att lära sig – fritt bildningsarbete tillgängligt för alla

Fritt bildningsarbete är ett bildningssätt utanför examensstudier som är orelaterad till människans huvudsakliga arbete. Det är ett betydelsefullt element för att utveckla egna färdigheter och välbefinnande.

Med hjälp av utbildning, tillräckliga resurser och hinderfrihet ska man se till att också personer som behöver särskilt stöd har fullvärdiga möjligheter att delta. Användningen av Kaikukortti och utbildningssedlar utvidgas inom kommunerna så att delaktighet i konst- kultur- och bildningstjänster på sociala grunder garanteras.

b. Digi- och språkfärdigheter för alla

Ett fullvärdigt deltagande i samhällelig verksamhet är i nuläget svårt utan tillräckliga digifärdigheter. Yngre och äldre behöver olika sorters stöd för digifärdigheter men alla har rätt till att utveckla färdigheter som de behöver. Kurser om digifärdigheter utvidgas till generationsöverskridande digifadderverksamhet. Det säkerställs att äldre har tillräckliga färdigheter och tillgång till nödvändiga nättjänster.

I kommuninvånarfärdigheter ingår även språkfärdigheter med vilka man klarar sig i vardagen och kan sköta ärenden i sin bostadsort.  Rätten att lära sig språk som har en offentlig ställning i kommunen ska garanteras för alla kommuninvånare.